Nato

Nato och Finlands Nato-samarbete

800px-Flag of NATO svg

Nato är en försvarsallians som grundades år 1949 och vars uppgift är att garantera medlemsländernas frihet och säkerhet med politiska och militära medel.

Det gemensamma försvaret är Natos viktigaste uppgift och enligt artikel 5 i Natos stadga tolkas ett angrepp på ett medlemsland som ett angrepp på alla.

Nato upprätthåller förmågan att svara för medlemsländernas förpliktelse gällande ömsesidigt bistånd.  Detta bildar en förebyggande tröskel mot användningen av militär makt och mot hot om detta som riktas mot alliansen. Varje medlemsland har ålagts att hjälpa ett land som blivit föremål för ett angrepp på det sätt som medlemslandet anser nödvändigt, inklusive att använda militära maktmedel. Vidare verkställer Nato militära krishanteringsinsatser och upprätthåller ett omfattande partnerskapsnätverk.

Natos prestationsförmågor består av medlemsländernas nationella väpnade styrkor och resurser, vilka utvecklas via det gemensamma försvarsplaneringssystemet och binds till varandra av en gemensam kommando- och truppstruktur. Nato erbjuder standarder, verksamhetssätt och övningar som möjliggör militär samverkansförmåga i multinationella insatser. Natos militära struktur lyder under den politiska styrning som medlemsländerna ger.

Nato har 28 medlemsländer, av vilka 21 också hör till Europeiska unionen. Montenegro, vars medlemskapsprocess avslutas under år 2017, blir Natos 29:e medlemsland.

Nato erbjuder ett forum där länderna i Nordamerika och Europa kan samråda om säkerhetsutmaningar samt gemensamt besluta om åtgärder mot dem.

Beslutsregeln i alla Natos beslut är konsensus, dvs. alla beslut ska fattas enhälligt.

Natos högsta beslutande organ är Nordatlantiska rådet (North Atlantic Council, NAC) där varje medlemsland har en permanent företrädare på ambassadörsnivå. Rådet samlas regelbundet också på utrikes- och försvarsministernivå samt vid toppmöten på stats- och regeringschefsnivå.

Natos gemensamma försvar grundar sig på en integrerad militär kommandostruktur, en gemensam försvarsplaneringsprocess och på övningar. Dessa arrangemang säkerställer att Nato också klarar av att försvara sina medlemsländer, ifall det uppkommer ett behov av det.

Nato har sedan alliansen grundades varit en värdegemenskap som sträcker sig över Atlanten och binder Förenta staterna konkret vid Europas säkerhet. Den senaste tidens förändringar i den säkerhetspolitiska omgivningen betonar mera än tidigare betydelsen av transatlantiskt samarbete. En bördefördelning som är mera i jämvikt än tidigare mellan alliansdeltagarna och ömsesidig solidaritet har intagit en central ställning vid säkerställandet av Natos handlingsförmåga.

Natos uppgifter har definierats i alliansens högsta politiska styrdokument, dvs. det strategiska konceptet (2010):

(1) Gemensamt försvar

Natos viktigaste uppgift är att upprätthålla en trovärdig försvarsförmåga mot ett angrepp på vilket som helst av alliansens medlemsländer eller mot hot om ett sådant. Målet är att förebygga väpnade konflikter genom att upprätthålla en trovärdig skrämseleffekt.

I och med de förändringar i den säkerhetspolitiska omgivningen som Rysslands maktpolitik och konflikten i Ukraina har medfört har Natos engagemang i att förstärka det gemensamma försvaret och skrämseleffekten framhävts.  Toppmötet i Warszawa (2016) var en fortsättning på den anpassning till förändringen i den säkerhetspolitiska omgivningen som inleddes vid Natos toppmöte i Wales (2014). I Warszawa godkändes beslut om att utöka den militära närvaron i de östliga medlemsländerna och höja skrämseleffekten. I en mera omfattande helhet bestående av skrämseleffekt och försvar ingår utöver konventionella trupper också kärnvapen och missilförsvar.

Det gemensamma försvaret omfattar utöver försvar av medlemsländernas territorier också beredskap för s.k. nya hot. I Nato betonas också ett s.k. 360 graders angreppssätt i förhållande till kriser stadda i utveckling.  Allt större uppmärksamhet ägnas åt bl.a. terrorism, spridning av massförstörelsevapen, cyberattacker och störningar av energisäkerheten. Nato har också börjat bygga ett ballistiskt missilförsvarssystem som ska skydda medlemsländernas territorier och befolkning. Uppmärksamhet har också ägnats åt s.k. sydliga hot. Nato har som mål att ha beredskap att svara på säkerhetsutmaningar som är stadda i snabb utveckling oberoende av var de uppkommer, vilket förutsätter effektiva militära förmågor som flexibelt kan tas i bruk.

(2) Krishantering

Nato har genomfört krishantering utgående från FN:s principer och resolutioner från FN:s säkerhetsråd. Utgångspunkten är ett övergripande angreppssätt, som betonar ett nära samarbete med andra aktörer. Natos eget styrkeområde är krävande militär krishantering och utöver den förhindrar Nato kriser samt deltar i stabiliseringen och återuppbyggnaden efter sådana.  Under tiden efter kalla kriget låg tyngdpunkten i Natos operativa verksamhet på krishanteringsinsatser utanför det egna territoriet, särskilt på Balkan och i Afghanistan. Sedan dessa s.k. stora krishanteringsinsatser minskat har Nato utvecklat förmåga att också medverka till förebyggandet av konflikter. Utbildnings- och övningsverksamheten har en centralare plats än tidigare, liksom också ett initiativ som riktas till vissa partnerländer och utvecklar Natos försvars- och säkerhetskapacitet (Defence and Related Security Capacity Building, DCB), genom vilket stabilitet och förebyggande av konflikter stöds.

(3) Säkerhet som är beroende av samarbete

Nato främjar stabiliteten i sina närområden och också mera vidsträckt. Metoderna här är bl.a. en politik med öppna dörrar för nya medlemsländer, olika partnerskapsförhållanden samt främjande av åstadkommandet av vapenkontroll-, nedrustnings- och icke-spridningsavtal. Nato anser att utvecklandet av partnerskap är viktigt för att man bättre ska kunna bereda sig på mångfalden av hot. Det är viktigt att samarbeta med olika länder men också med andra aktörer. Vid toppmötet i Warszawa i juli 2016 beslöts det att samarbetet ska intensifieras i synnerhet med EU.  Samarbetet med EU är viktigt bl.a. när det gäller att besvara hybridhot.

Finlands mål i Natos partnerskapssamarbete

Finland bedriver ett omfattande och progressivt partnerskap med Nato.  För Finland är samarbetet med Nato centralt med tanke på försvarspolitiken och på att de militära förmågorna ska kunna utvecklas, upprätthållas och användas. Med hjälp av partnerskapssamarbetet kan Finland upprätthålla och utveckla det nationella försvaret och förmågorna samt delta mångsidigt i Natos övningar och utbildningsverksamhet. Finlands partnerskap med Nato styrs av regeringsprogrammet samt av de nationella utrikes-, säkerhets- och försvarspolitiska riktlinjerna. I enlighet med dem idkar Finland långsiktigt samarbete med Nato som båda parterna har nytta av.

Finland har idkat partnerskapssamarbete med Nato sedan år 1994, då Finland anslöt sig till Natos program för partnerskap för fred (Partnership for Peace, PfP). Sedan år 1997 har Finland varit medlem i Euroatlantiska partnerskapsrådet (Euro-Atlantic Partnership Council, EAPC) som är gemensamt mellan Nato och partnerskapsländerna. Från och med år 2015 har Finland deltagit i partnerskapssamarbetet för utvidgade möjligheter (Enhanced Opportunities, EOP). Utöver samarbetet för utvidgade möjligheter främjar Finland en fördjupning av samarbetet mellan Nato, Finland och Sverige (28+2).

Säkerheten på Östersjön har dykt upp på ett nytt sätt till följd av Rysslands maktpolitik. Ur Natos perspektiv framhävs Finlands och Sveriges ställning i och med den geografiska ställningen, den gemensamma säkerhetspolitiska omgivningen och de gemensamma säkerhetsintressena. Följaktligen har Nato fört en dialog med Finland och Sverige om frågor med anknytning till säkerheten i Östersjöområdet. Ur finskt perspektiv förstärker samarbetet med Nato säkerheten i Östersjöområdet och den finska försvarsförmågan. Det utvecklar försvarsmaktens samverkansförmåga och förmågor. Det är angeläget för Finland att fortgå och att utveckla både den regelbundna politiska dialogen och det praktiska samarbetet med Nato. Behovet att utveckla en gemensam lägesuppfattning med Nato framhävs.

Partnerskapsverktyg som är viktiga för Finland är planerings- och utvärderingsprocessen (Planning and Review Process, PARP) som stöder utvecklandet av förmågorna samt utvärderingsprogrammet (Operational Capabilities Concept, OCC). Multinationellt förmågesamarbete idkas på flera olika samarbetsområden. Dessutom deltar Finland i vissa av Natos s.k. Smart Defence-projekt. Nya samarbetsmöjligheter finns också i beredskapen på hybridhot, där Finland strävar efter att främja samarbetet mellan EU och Nato. Nya samarbetsområden erbjuder också forskningen, utvecklingen och utbildningen inom cyberområdet.

Den militära samverkansförmåga som har utvecklats inom ramen för Nato stöder finskt deltagande i militär krishantering. Vidare förbättrar utvecklandet av den militära samverkansförmågan den tekniska beredskapen att ta emot internationellt bistånd i en situation där Finland drabbas av en kris och internationellt bistånd erbjuds Finland.  Finland har deltagit i så gott som alla krishanteringsinsatser som har verkställts av Nato. (IFOR, senare SFOR, KFOR, ISAF, Resolute Support). Finland utvecklar sin beredskap och sina förmågor genom att delta i Natos övningar och är själv värd för multinationella övningar. Finland deltar också i verksamheten i Natos snabbinsatsstyrkor NRF-styrkor (NATO Response Force), genom vilken försvarsmakten kan delta i mera krävande internationella övningar. Vidare är Finland representerat i Natos strukturer och samarbetar med Natos byråer och kompetenscenter.  Utbildningssamarbetet är också intensivt.

Försvarsministern tillsatte den 8 mars 2005 en kommission som fick till uppgift att i form av en regeringsproposition utarbeta ett förslag till de lagstiftningsåtgärder som förutsattes för att det frivilliga försvarsarbetet skulle kunna omorganiseras.  Kommissionen granskade i sitt arbetet bl.a. ledningsförhållandena, principerna om hur uppgifter och resurser fördelades samt arbetsfördelningen mellan de organisationer som utför frivilligt försvarsarbete. I arbetet behandlas rättigheterna, skyldigheterna och ansvaret för de frivilliga som deltar i verksamheten, medborgarnas beredskapsarrangemang, arbetsfördelningen och samarbetet mellan myndigheter och frivilligorganisationer samt den nuvarande Försvarsutbildningsföreningens ställning och uppgifter.

Ett viktigt utvecklingsobjekt är kvinnornas ställning med rättigheter och skyldigheter. Värnpliktiga kvinnor jämställs naturligt nog med andra värnpliktiga. För icke-värnpliktiga kvinnor planeras meningsfulla uppgifter t.ex. inom föreningens utbildnings- och stödenheter eller i andra frivilligorganisationer. Kvinnor borde i högre grad än för närvarande placeras i beredskapsuppgifter som motsvarar deras utbildning i olika kristida organisationer inom alla förvaltningsområden.

Finlands mål i Natos partnerskapssamarbete

Finland bedriver ett omfattande och progressivt partnerskap med Nato.  För Finland är samarbetet med Nato centralt med tanke på försvarspolitiken och på att de militära förmågorna ska kunna utvecklas, upprätthållas och användas. Med hjälp av partnerskapssamarbetet kan Finland upprätthålla och utveckla det nationella försvaret och förmågorna samt delta mångsidigt i Natos övningar och utbildningsverksamhet. Finlands partnerskap med Nato styrs av regeringsprogrammet samt av de nationella utrikes-, säkerhets- och försvarspolitiska riktlinjerna. I enlighet med dem idkar Finland långsiktigt samarbete med Nato som båda parterna har nytta av.

Finland har idkat partnerskapssamarbete med Nato sedan år 1994, då Finland anslöt sig till Natos program för partnerskap för fred (Partnership for Peace, PfP). Sedan år 1997 har Finland varit medlem i Euroatlantiska partnerskapsrådet (Euro-Atlantic Partnership Council, EAPC) som är gemensamt mellan Nato och partnerskapsländerna. Från och med år 2015 har Finland deltagit i partnerskapssamarbetet för utvidgade möjligheter (Enhanced Opportunities, EOP). Utöver samarbetet för utvidgade möjligheter främjar Finland en fördjupning av samarbetet mellan Nato, Finland och Sverige (28+2).

Säkerheten på Östersjön har dykt upp på ett nytt sätt till följd av Rysslands maktpolitik. Ur Natos perspektiv framhävs Finlands och Sveriges ställning i och med den geografiska ställningen, den gemensamma säkerhetspolitiska omgivningen och de gemensamma säkerhetsintressena. Följaktligen har Nato fört en dialog med Finland och Sverige om frågor med anknytning till säkerheten i Östersjöområdet. Ur finskt perspektiv förstärker samarbetet med Nato säkerheten i Östersjöområdet och den finska försvarsförmågan. Det utvecklar försvarsmaktens samverkansförmåga och förmågor. Det är angeläget för Finland att fortgå och att utveckla både den regelbundna politiska dialogen och det praktiska samarbetet med Nato. Behovet att utveckla en gemensam lägesuppfattning med Nato framhävs.

Partnerskapsverktyg som är viktiga för Finland är planerings- och utvärderingsprocessen (Planning and Review Process, PARP) som stöder utvecklandet av förmågorna samt utvärderingsprogrammet (Operational Capabilities Concept, OCC). Multinationellt förmågesamarbete idkas på flera olika samarbetsområden. Dessutom deltar Finland i vissa av Natos s.k. Smart Defence-projekt. Nya samarbetsmöjligheter finns också i beredskapen på hybridhot, där Finland strävar efter att främja samarbetet mellan EU och Nato. Nya samarbetsområden erbjuder också forskningen, utvecklingen och utbildningen inom cyberområdet.

Den militära samverkansförmåga som har utvecklats inom ramen för Nato stöder finskt deltagande i militär krishantering. Vidare förbättrar utvecklandet av den militära samverkansförmågan den tekniska beredskapen att ta emot internationellt bistånd i en situation där Finland drabbas av en kris och internationellt bistånd erbjuds Finland.  Finland har deltagit i så gott som alla krishanteringsinsatser som har verkställts av Nato. (IFOR, senare SFOR, KFOR, ISAF, Resolute Support). Finland utvecklar sin beredskap och sina förmågor genom att delta i Natos övningar och är själv värd för multinationella övningar. Finland deltar också i verksamheten i Natos snabbinsatsstyrkor NRF-styrkor (NATO Response Force), genom vilken försvarsmakten kan delta i mera krävande internationella övningar. Vidare är Finland representerat i Natos strukturer och samarbetar med Natos byråer och kompetenscenter.  Utbildningssamarbetet är också intensivt.

Försvarsministern tillsatte den 8 mars 2005 en kommission som fick till uppgift att i form av en regeringsproposition utarbeta ett förslag till de lagstiftningsåtgärder som förutsattes för att det frivilliga försvarsarbetet skulle kunna omorganiseras.  Kommissionen granskade i sitt arbetet bl.a. ledningsförhållandena, principerna om hur uppgifter och resurser fördelades samt arbetsfördelningen mellan de organisationer som utför frivilligt försvarsarbete. I arbetet behandlas rättigheterna, skyldigheterna och ansvaret för de frivilliga som deltar i verksamheten, medborgarnas beredskapsarrangemang, arbetsfördelningen och samarbetet mellan myndigheter och frivilligorganisationer samt den nuvarande Försvarsutbildningsföreningens ställning och uppgifter.

Ett viktigt utvecklingsobjekt är kvinnornas ställning med rättigheter och skyldigheter. Värnpliktiga kvinnor jämställs naturligt nog med andra värnpliktiga. För icke-värnpliktiga kvinnor planeras meningsfulla uppgifter t.ex. inom föreningens utbildnings- och stödenheter eller i andra frivilligorganisationer. Kvinnor borde i högre grad än för närvarande placeras i beredskapsuppgifter som motsvarar deras utbildning i olika kristida organisationer inom alla förvaltningsområden.

Republikens president stadfäste den 11 maj 2007 lagen om frivilligt försvar (556/2007) och justeringar av vissa andra lagar i anknytning till detta. I lagen föreskrivs om frivilligt försvar som ska ordnas under myndigheternas övervakning och styrning. Lagen har varit i kraft sedan den 1 januari 2008.

Närmare bestämmelser om uppgifterna, sammansättningen och ordnandet av verksamheten för delegationen för frivilligt försvar och för de regionala delegationerna och delegationerna för särskilda verksamhetsområden, vilka nämns i 4 § i lagen om frivilligt försvar, finns i statsrådets förordning om delegationen för frivilligt försvar (960/2007). Genom försvarsministeriets förordning om frivilligt försvar (1212/2007) preciseras de paragrafer i lagen om frivilligt försvar som gäller ordnandet av militär utbildning, de förbindelser och förmåner som anknyter till utbildningen. 

Förordningarna har varit i kraft sedan ingången av år 2008.

Nyttiga länkar:
www.nato.int
www.formin.fi
www.finlandnato.org  
www.atlanttiseura.fi


Poutapilvi web design - P4 - julkaisujärjestelmä