Försvarsminister Jan-Erik Enestams försvarspolitiska redogörelse i Nordiska Rådet den 6.11.2000

FÖRSVARSMINISTER JAN-ERIK ENESTAMS FÖRSVARSPOLITISKA REDOGÖRELSE I NORDISKA RÅDET DEN 6.11.2000 C.

KLO 17.25-17.45.

Fru/Herr ordförande

Mina Damer och Herrar

Försvarspolitiska redogörelser på detta forum tyngs inte av långa traditioner. Det är endast ett halvt decennium sedan alla nordiska länder var mogna att inkludera även försvarspolitiska frågor i Nordiska rådets agenda. Jag är glad att ha beretts tillfälle att på samtliga nordiska försvarsministrars vägnar kort informera om nuläget och i en del avseenden framtidsutsikterna i nordiskt försvarspolitiskt samarbete.

Tyngdpunkten inom det nordiska försvarsrelaterade samarbetet ligger inom deltagande i fredsbevarande operationer och krishantering samt försvarsmaterielsamarbete. Under de senaste åren har vi kunnat bokföra en hel del framgångar på bägge områden.

De nordiska länderna har i det stora hela en likadan syn på hur situationen i vårt närområde har utvecklats under det gångna årtiondet. Tysklands återförening, Polens NATO - medlemskap, de baltiska staternas målmedvetna satsning på integration i de euroatlantiska strukturerna samt de nordiska ländernas konsekventa politik och handling har alla ökat stabiliteten och säkerheten inom området. Risken för ett storkrig av traditionell karaktär har märkbart minskat. Samtidigt finns en strävan att inte öka försvarsutgifterna. Det finns därmed både möjlighet för och strävan till att omstrukturera respektive försvarsmakter.

I Norge och Sverige har utvecklingen, som ett resultat av sinsemellan oberoende utredningar och beslut, gått i samma riktning. Försvarsmakternas struktur kommer att förändras, såväl vad gäller anställd personal som beväringar, och utrustningen skall moderniseras. Antalet beväringar anpassas efter det verkliga behovet och endast en del av den manliga årskullen fullgör därför sin beväringstjänst. Den fredstida strukturen och ledningssystemet bantas ner avsevärt och förmågan till internationell verksamhet förbättras. I Danmark har åtgärder i samma riktning vidtagits.

Även Finland delar den allmäneuropeiska synen på utvecklingen. Vi ser gamla hotbilder vika och nya utmaningar och hot träda i stället. Vi ser ett klart behov att utveckla förmågan att agera tillsammans i krishanteringsfrågor. Utvecklingen i Finland går i samma riktning men den är något försiktigare än i våra nordiska grannländer. Trots att vi skär ned i de krigstida styrkorna kommer Finland under en överskådlig framtid att bevara en i nordiskt eller rentav europeiskt perspektiv stor mobilisationsarmé. Försvarsutgifterna ligger av hävd på en relativt sett låg nivå. De snäva budgetramarna gör det inte möjligt att reagera snabbt.

Vi ser nu en kraftfull utveckling av den europeiska säkerhets- och försvarspolitiken med såväl en militär som en civil krishanteringsförmåga. Besluten i Helsingfors och Feira vägleder nu arbetet på detta område inom unionen. På den militära sidan har medlemsländerna gett sina preliminära truppanbud vilka summerar upp till 84.000 soldater, drygt 100 fartyg och över 500 flygplan. Som väntat förefaller det finnas brister inom strategisk transportkapacitet, underrättelseverksamhet och ledningsförmåga. Senare i denna månad samlas unionens militära och politiska ledare för att dels konstatera nuläget i arbetet och dels försöka finna sätt att avhjälpa de brister som fortfarande finns. Arbetet har till vissa delar präglats av meningsskiljaktigheter medlemsländerna emellan gällande hur oberoende (av NATO) den europeiska militära kapaciteten bör vara. Frågan är bl.a. om i vilken omfattning NATO:s strukturer skall dubbleras av EU och om villkoren och formerna för utnyttjande av NATO:s strukturer. De nordiska länderna är ense om att en dubblering så långt som möjligt bör undvikas och att NATO:s planeringssystem skall användas.

I förhållande till EU:s militära verksamhet befinner sig de nordiska länderna som känt i en något olika situation. Sverige och Finland deltar fullt ut medan Danmark p.g.a. sitt förbehåll inte deltar och Norge står utanför unionen. Norge, i likhet med de övriga europeiska NATO-länder som inte är unionsmedlemmar, kommer dock att beredas tillfälle att delta i EU:s militära krishantering enligt det beslut som fattades i Feira. Ett tecken på detta är att en del av dessa länder, bl.a. Norge, redan förklarat sig villiga att ställa trupper till förfogande för EU-ledda operationer. Ur nordiskt perspektiv är Norges deltagande naturligtvis ändamålsenligt eftersom det ger oss bättre möjligheter att uppträda gemensamt även i detta sammanhang.

Det väl etablerade nordiska samarbetet gällande militär krishantering bedrivs inom ramen för NORDCAPS-organisationen (Nordic Coordinated Arrangement for Military Peace Support). Detta samarbete gick fr.o.m. den 1.10.2000 in i ett nytt skede i och med inrättandet av det permanenta planeringselementet för NORDCAPS i Näsby i närheten av Stockholm. Planeringselementet, som bemannas av officerare från alla fyra nordiska länder, har till uppgift att planera och koordinera nordiskt samarbete inom militär krishantering. Tyngdpunkten i arbetet ligger på skapandet av ett realistiskt och väl underbyggt nordiskt styrkeregister. Målsättningen är att fr.o.m. år 2003 kunna ställa en gemensam nordisk trupp av ända upp till brigadstorlek till det internationella samfundets förfogande. Planeringselementet skall även undersöka möjligheterna att ställa upp gemensamma nordiska marin- och flygstyrkor.

Jag vill gärna även i detta sammanhang betona att den planerade truppen inte är predestinerad för uppdrag inom ramen för någon speciell organisation. Truppen är avsedd att kunna användas i såväl EU, OSSE, FN eller NATO-ledda operationer, även om Danmark inte kan delta i EU-ledda operationer. Alla nordiska länder ser gärna att en operation har FN-mandat. För Sverige och Finland är detta ett villkor för deltagande.

Inrättandet av ett planeringselement är ett tecken på att de nordiska länderna menar allvar och ser fördelarna, mera synlighet och kostnadseffektivitet, med ett mera långtgående samarbete. Nu gäller det för oss att i praktiken sörja för att målet, en gemensam nordisk trupp för krishantering, uppnås enligt planerna.

Det nordiska samarbetet inom SFOR och KFOR har varit resultatrikt och till och med tjänat som exempel för andra nationer. Samarbetet inom KFOR har dock lidit något av att deltagandet i operationen endast koordinerades i liten grad på förhand mellan de nordiska länderna.

Norge och Danmark kommer att bära huvudansvaret för KFOR-operationens ledning och bemanning av staben fr.o.m. april 2001 i sex månader framåt. KFOR-stabens kärna bemannas av representanter för NATO-länderna. Sverige och Finland hoppas på att, efter förhandlingar med NATO i vanlig ordning, ges tillfälle att delta i högre grad och med större bredd än tidigare.

Försvarsmaterielsamarbetet har uppnått stadgade former: Flaggskeppet i detta samarbete är det nordiska helikopterprojektet. Granatkastarprojektet AMOS och u-båtsprojektet Viking är även de värda att nämna som exempel på lyckat samarbete. Även på en del övriga områden har praktiska resultat uppnåtts.

Gällande sprängämnes- och ammunitionstillverkning har en överenskommelse uppnåtts angående industriellt samarbete. Även om multinationellt samarbete aldrig är problemfritt är detta ett samarbetsområde som vi alla kan förtjäna på att utveckla. I framtiden bör man kunna undersöka möjligheterna till mera långtgående "arbetsfördelning " mellan de nordiska länderna gällande produktion och lagring av försvarsmaterial. Nyttan av ett dylikt samarbete inskränker sig inte enbart till ekonomiska fördelar utan innebär även helt nya möjligheter i frågan om försörjningssäkerhet.

Det nordiska säkerhetspolitiska forskningsprogram som lanserades redan för åtskilliga år sedan tycks nu verkligen kunna sättas igång. Konceptet är, och har en längre tid varit, färdigt men finansieringen har hittills varit oklar. Nu har Nordiska ministerrådet beviljat hälften av de nödvändiga medlen för att projektet skall kunna startas. Andra hälften av kostnaderna finansieras nationellt. Inom några år får vi se resultatet av detta projekt som sammanför forskare från alla nordiska länder kring säkerhetspolitiska frågeställningar.

Ryssland har nyligen beslutat om sin nya säkerhetspolitiska doktrin som visar att man inte mera ser USA eller västländerna som det viktigaste hotet utan hellre riktar blicken mot sådana inhemska utvecklingstrender som kan visa sig farliga, såsom regional separatism, terrorism samt olika sociala och ekonomiska problem.

Samtidigt har man i Ryssland godkänt att försvarsmakten bör omorganiseras. Man är nu redo att minska på mängden anställd personal och förändra strukturerna. Ryssland kommer även i framtiden att bevara sin kärnvapenkapacitet men på en lägre nivå än hittills. Vad Ryssland särskilt anser sig behöva är moderna konventionella vapen för bruk i olika interna konflikter och för att bekämpa terrorism. Det är framförallt den islamiska fundamentalismen man idag betraktar som ett hot.

Rysslands attityd mot den Europeiska Unionen har också förändrats. Skillnaden är stor särskilt när man jämför Rysslands EU-politik med NATO-politiken. Ryssland är idag färdig att öka samarbetet med unionen gällande krishantering och har inte rest några uttalade invändningar mot unionens utvidgning t.e.x. till de baltiska länderna. Samarbetet mellan Ryssland och EU kan innebära både gemensamma övningar samt i framtiden även gemensamma krishanteringsoperationer. Å andra sidan är Ryssland fortfarande kritiskt mot NATO och motsätter sig dess utvidgande till ytterligare länder som ingick i f.d Warszavapakten.

Ur nordiskt perspektiv är det av stor vikt att utvecklingen i Ryssland går i riktning mot stabilitet och demokrati. De nordiska länderna har poängterat att varje enskilt land gör sina säkerhetspolitiska val, till exempel vad gäller förhållandet till militärallianser.

De nordiska länderna är naturligtvis färdiga att samarbete med Ryssland även i militära frågor. Man idkar redan nu samarbete i miljöfrågor i Murmansk området. Nya bilaterala samarbetsformer, såsom utbyte av officerare, mellan Ryssland och de nordiska länderna håller på att ta form. De nordiska länderna har även inbjudit Ryssland att delta i Nordic Peace - övningarna. Ryska stabsofficerare har även deltagit i övningarna.Det återstår att se om gemensam övningsverksamhet med trupper i detta sammanhang en dag kan bli verklighet.

Efter återvunnen självständighet utgjorde de baltiska länderna de facto ett militärt tomrum. Det finns ett allmänt säkerhetsintresse att de baltiska staterna har en reell möjlighet att inom ett rimligt tidsperspektiv bygga upp en egen försvarsförmåga. Detta sker enligt ländernas egna val och tillsvidare med betydande understöd från bl.a. de nordiska länderna. De nordiska länderna stöder de baltiska staternas rätt att själva avgöra sitt förhållande till NATO och EU.

Allt talar för att det svensk-tyska initiativet angående ett försvarsministermöte, för att diskutera hur det praktiska samarbetet inom ramen för PfP kan bli stärkt i Östersjöregionen, kan realiseras. Ett förberedande möte på tjänstemannanivå ordnas nästa vecka. Konferensen är i princip öppen för alla PfP länder men framförallt är tanken att samla Östersjöländerna inklusive Ryssland och USA och övriga länder som har intresse av att utveckla samarbetet i Östersjöområdet. Tyskland, Polen och Danmark har föreslagit att konferensen skulle behandla dessa länders förslag gällande utökat marint samarbete i Östersjön.

Den teknologiska utvecklingen har delvis förändrat hotbilden i s.k. utvecklade länder. Faran för att dras in i traditionella krig - i den mening vi upplevde det t.ex. i andra världskriget- har som vi alla vet minskat och ersatts med nya hot som är lika farliga och svåra att bekämpa.

Utvecklingen har inneburit att de mest utvecklade länderna, även de nordiska, blivit allt mer sårbara. Avancerad informationsteknik kommer att på ett genomgripande och svårförutsägbart sätt förändra hur människor och samhällen samverkar och interagerar. Det är lättare än man vid första åtanke kan tro att svårt skada andra länder med s.k. informationsanfall. Om nuvarande trender håller i sig kan de här förändringarna fundamentalt påverka vår nationella säkerhet genom hoten vi har att möta, sättet vi kan komma att strida på och hur vi lyfter fram våra nationella intressen. En stor utmaning i framtiden är att skydda kritiska infrastrukturer mot dessa anfall av ny typ som berör alla delar av samhället.

Frågan är i detta sammanhang alltså om samhällsfunktioner på snart sagt alla områden. Energiförsörjningen, bankväsendet, statens finansiella organ, och i stort sett hela förvaltningen kan förlamas genom ett anfall genom informationsnätet. Sådana anfall kan bli "fattigmannens" vapen mot de industrialiserade och långt utvecklade länderna. De nordiska länderna bör sträva till att åstadkomma ett brett internationellt samarbete i denna fråga.

Ett nytt samarbetsområde för de nordiska länderna kunde således vara frågor relaterade till vad som kallas försvar mot informationskrigföring

Som avslutning vill jag konstatera att det är värdefullt och ändamålsenligt att försvarsministrarna bereds tillfälle att framföra sin syn på det nordiska samarbetet på detta forum. Inom den korta tid som stått till förfogande har jag inte haft möjlighet att uttömmande redogöra för det mycket omfattande nordiska samarbetet på försvarsområdet. Jag vill dock gärna ännu betona betydelsen av de mycket täta personliga kontakterna mellan de nordiska försvarsförvaltningarna på alla nivåer. Jag nöjer mig till slut endast med att tillägga att det nuvarande samarbetet är till nytta för alla parter och att vi har många möjligheter att förbättra och fördjupa detta samarbete även i framtiden.

Palaa otsikoihin