Försvarsminister Jan-Erik Enestams festtal i Pargas Byggmästareförbund 13.5.2000

Försvarsminister Jan-Erik Enestams Pargas Byggmästareförbund Festtal, 13.5.2000 Nuvarande och framtida krav på byggledning Byggbranschens återhämtning efter 1990-talets recession skedde i ett betydligt långsammare tempo än inom många andra branscher.

Å andra sidan bör vi hålla i minnet att byggindustrin dök både brantare och djupare än andra näringar. Idag är läget något helt annat. Man räknar man med att den husbyggnadsproduktion som inleds i år kommer att omfatta 40,5 milj. m3. Motsvarande siffra för år 1999 var 36,7 m3. Byggnadsloven ökade under år 1999 med 4 % och var vid årsslutet uppe vid sammanlagt 42 milj. kubikmeter.

Den fritt finansierade produktionen av rad- och höghus förväntas innevarande år överstiga aravaproduktionen. Produktionen av egnahemshus ökade med 11 % jämfört med föregående år. När det gäller höghus och radhus var ökningen ännu större, 17 %.

Tillväxten inom byggindustrin beror dels på den efterfrågan som tidigare års låga produktion skapade grunden för och dels på den kraftigt tilltagande flyttningen inom landet. Inom landets största tillväxtcentra råder det idag en uppenbar obalans mellan tillgång och efterfråga på såväl bostäder som kontors- och affärslokaler. Detta har givetvis haft till följd att prisnivån på bostäder och andra lokaler varierar kraftigt i landet och har i tillväxtorterna stigit till en nivå som närmar sig den som rådde i slutet på 1980-talet.

Samtidigt har den stora efterfrågan medfört ökad press på allt snabbare produktion. En pressad tidtabell försvagar arbetarskyddet och innebär samtidigt alltid en ökad risk för fel i byggandet och sänkt kvalitet på slutprodukten. Problem med bl.a. fukt och mögelskador är tyvärr alltför välbekanta för oss.

Mot bakgrunden av dessa trender kan man fråga sig om vi idag har tillräckliga resurser att styra och övervaka byggandet. Hur kan vi i en situation, där marknaden strävar till att så effektivt och snabbt som möjligt tillgodose den alltjämt ökande efterfrågan, tillvarata kraven på säkerhet och hälsa i byggandet och säkerställa tillräcklig kvalitet i byggandet? Är vi bättre eller sämre rustade än vi var vid tidigare högkonjunktur?

Min uppfattning är att vi idag är bättre rustade än någonsin vad gäller den offentliga ledningen och tillsynen av byggverksamheten. Den nya markanvändningslagen och för ordningen som trädde ikraft vid årsskiftet innebär klart förbättrade möjligheter till höjd kvalitet och förbättrad säkerhet och hälsa i byggandet. Den nya lagstiftningen innehåller vissa nya element när det gäller ledning och tillsyn av byggande och innebär de facto en skärpning av kraven. Den delrevidering av den gamla lagen som genomfördes under 1980-talet gav byggherren och övriga parter i många avseenden stora friheter.

Man kan säga att den nya lagstiftningen i dessa frågor tar ett steg bakåt, d.v.s. stramar åt ansvarssystemen, understryker den kompetens som krävs vid olika bygguppdrag och förtydligar den lokala byggkontrollens uppgifter.

Jag vill genast från början göra klart, att vi inte står på tröskeln till en ny byråkratis frammarsch. Det är dags att erkänna att kvalitet inte kan skapas genom myndighetsstyrning och tillsyn. Myndighetstillsynen kan inte och är inte avsedd att garantera en god kvalitet utan mera, kan man säga, att förhindra dåligt byggande. En kvalitativt hög nivå på byggandet grundar sig framför allt på yrkesskicklighet, kompetens och motivation att göra kvalitet, undvika fel i byggandet.

Den nya markanvändningslagstiftningen understryker klart och tydligt, att det yttersta ansvaret för ett byggprojekt alltid åvilar byggherren eller den som påbörjar ett byggprojekt. Den som startar ett projekt bör, med hänsyn till projektets svårighetsgrad, ha tillräckliga förutsättningar att genomföra projektet och också ha tillgång till kompetent personal. Han eller hon bör se till att byggnaden projekteras och uppförs med iakttagande av gällande föreskrifter och givetvis i enlighet med byggnadslovets villkor.

Oavsett att många aktörer i byggprocessen, såsom projektörer och arbetsledare, har sina givna uppgifter är det skäl att hålla i minnet att dessa står i antingen arbets eller kontraktsförhållande till den som påbörjat projektet.

De närmaste årens utmaningar vad gäller myndighetsstyrningen av byggandet hän för sig i hög grad till att höja byggandets kvalitet. Kvalitetsnivån konkretiseras genom entreprenadavtalet och ligger givetvis primärt i byggherrens intresse. Man kan säga att kvalitet i byggandet i främsta rummet baserar sig på och bestäms genom kontrakt. Hur kan då kvalitetstänkandet främjas genom myndigheternas försorg?

Den idag alltmer tilltagande trenden att spjälka upp entreprenaden i ett flertal underentreprenader innebär samtidigt ett hot mot kvalitetsmålsättningen. Uppspjälkningen i en lång rad underentreprenader medför tyvärr alltför sällan att man samlar en mångfald specialkunnande och skicklighet till byggplatsen. Motiven står tyvärr alltför ofta att finna i krasst ekonomiska och skattetekniska intressen.

En annan aktuell hotbild utgör strävandena att minimera såväl projekterings som bygg-tiderna. Det säger sig självt att risken för att det i ett senare skede skall uppstå t.ex. fukt och mögelskador mångdubblas om olika byggnadsskeden genomförs i en tidtabell som inte garanterar att byggnadsdelarna hinner torka innan de täcks av nya delar. Den nya markanvändnings och byggnadslagen medger lösningar till förbättrad kvalitet bl.a. genom åtstramning av ansvarssystemet och genom skärpta krav på kompetens hos projektörer och arbetsledare.

Kraven som ställs på utbildning och erfarenhet när det gäller kompetens för projekterings och arbetsledningsuppdrag är direkt relaterade till projektets svårighetsgrad. Som minimikrav uppställs att personen ifråga bör ha en sådan utbildning och en sådan erfarenhet som byggprojektets svårighetsgrad förutsätter.

Vid större projekt är det vanligt att projekteringsuppdragen fördelas på olika personer beroende på vilka typer av specialbeskrivningar projektet förutsätter. I den nya lagstiftningen understryks att projekteringen alltid utgör en helhet och att det därför alltid bör utses en kompetent person, en huvudprojekterare, som är ansvarig för projektets utformning i sin helhet och dess kvalitet.

När det gäller kompetenskraven som ställs på projektörer har byggmästarnas roll i flera sammanhang varit föremål för diskussion. Vilken kompetens ger en byggmästarexamen för projekteringsuppgiter. Kan en byggmästare enligt den nya lagen t.ex. fungera som projektör för ett egnahemsbygge? Då det på fältet också bland de lokala byggmyndigheterna har anförts dela-de meningar om hur markanvändnings och byggförordningens 48 § skall uppfattas, tar jag här tillfället i akt att göra mig till tolk för statsmaktens och låt oss säga lagstiftarens syn på frågan.

Paragrafen ifråga talar om "projektörer av mindre eller i tekniskt hänseende sedvanliga byggnader". Med denna formulering bör även förstås egnahemshus. Byggmästarexamen har i alla tider i Finland ansetts ge tillräcklig kompetens för projektering av egnahemshus och det har inte heller varit lagstiftarens avsikt att nu höja ribban till en nivå ovanför byggmästareutbildningen.

Jag vill här understryka, att bedömningen av kompe-tens aldrig kan baseras enbart på utbildning utan att med åren införskaffad praktisk erfarenhet är minst lika viktig. En byggmästarexamen kopplad med tillräcklig erfarenhet ger således även i fortsättningen tillräcklig kompetens för projektering av "sedvanliga egnahemshus"!

När det gäller större byggprojekt ökar bördan för den ansvarige arbetsledaren. Då är det viktigt och nödvändigt att fördela arbetsledningen och utse särskilda arbetsledare för specialområden. Vi har redan sedan många år erfarenhet av ansvariga arbetsledare för vatten och avloppsanordningar samt I klassens betongarbetsledare, när det gäller krävande betongarbeten. I syfte att säkerställa gott slutresultat också vad gäller ventilationssytemet intogs i den nya lagstiftningen krav om att det bör utses en person med ansvar särskilt för arbetet med ventilationsanordnngar då projektets storlek och svårighetsgrad det förutsätter.

Det är dessutom möjligt att alltefter projektets omfattning och svårighetsgrad i bygglovet bestämma om att det bör finnas ansvarig arbetsledare även för andra specialområden. Detta är fallet särskilt i stora projekt ifall den ansvarige arbetsledaren kan anses sakna kompetens att handha och leda arbetet för visst specialområde eller då byggnadsförhållandena är exceptionellt krävande eller då man vid byggandet använder sig av specialmetoder, dvs. då arbetena inom ett visst område kräver specialkunnande.

Av en ansvarig arbetsledare krävs att han har erforderligt teoretisk utbildning, dvs. i lagen stadgad examen samt härutöver med beaktande av byggprojektets art, svårighetsgrad och omfattning tillräcklig erfarenhet. Examensfordringarna har anpassats till de utbildningsreformer som genomförts inom byggbranschen. Det har i detta sammanhang noterats en viss helt förståelig oro på fältet huruvida tidigare avlagd examen alltjämt duger för påvisande av den teoretiska kompetensen.

Därför vill jag här och nu klart och tydligt understryka, att tidigare avlagd byggmästarexamen likväl fyller kompetenskraven ävenom byggmästarexamen numera avläggs vid yrkeshögskola.

När det gäller att bedöma kompetensen bör den praktiska erfarenhet som personen ifråga skaffat sig inom byggområdet tilldelas minst lika stor betydelse som den teoretiska utbildningen. Ingen utdimissioneras som ansvarig arbetsledare. För den som för första gången ansöker som godkännande som arbetsledare ingår ett helt nytt krav. Byggbestämmelsesamlingens del A1 föreskriver att den sökande skall ådagalägga tillräckliga kunskaper gällande bestämmelser, föreskrifter och myndighetsanvisningar, dvs. äga tillräcklig kännedom om myndighetsnormeringen på området.

Det är inte heller alltid fråga om bara teoretisk kompetens i relation till praktisk erfarenhet av jobbet. Det kan också vara fråga om reella resurser att sköta uppdraget. Det är säkert ingen nyhet för många att den ansvariga arbetsledaren mången gång i praktiken nog "finns på papperet" men sällan syns till på själva arbetsplatsen. I avsikt att åtgärda dylikt missbruk intogs i de nya föreskrifterna i A1 bestämmelser om att det i ansökan om godkännande som ansvarig arbetsledare alltid bör uppges alla uppdrag som vederbörande innehar och som kan ha betydelse för handhavandet av arbetsledaruppdraget. Sökanden bör uppge övriga uppdrags art och hur mycket tid uppdragen tar i anspråk. Det föreskrivs uttryckligen i bestämmelserna, att den ansvarige arbetsledaren bör ha faktiska möjligheter att utföra sitt uppdrag omsorgsfullt och på ett sätt som föreskrifterna kräver.

Byggnadstillsynsmyndigheten har rätt och bör också avstå från att godkänna en ansökan om den sökande har alltför många projekt på gång och det kan anses uppenbart att han eller hon inte hinner sköta alla med den omsorg som uppdragen skulle kräva. Och inte nog med detta. Det är inte alltid tillräckligt att byggnadstillsynsmyndigheten konstaterar enbart kompetens och de faktiska möjligheterna att handha uppdraget. I systemet bör också ingå en hotbild om förlorad kompetens. Tillsynsmyndigheterna bör även följa upp hur den ansvarige arbetsledaren hanterar sin syssla.

Om det visar sig att uppdraget inte hanterats som förvän-tat och arbetsledaren gjort sig skyldig till slarv eller på annat sätt misskött sig kan det leda till att byggnadstillsynsmyndigheten inte bifaller ansökan om kommande nya uppdrag. I en ytterlighetssituation kan tillsynsmyndigheten t.o.m. återkalla ett godkännande om det är motiverat på grund av att uppgifterna försummats eller av annan orsak.

En annan fråga är sedan ekonomiskt och annat skadeståndsmässigt ansvar för fel, skador och brister som föranletts av försummelser som den ansvarige arbetsledaren eventuellt gjort sig skyldig till. Byggfirman eller "husbonden" ansvarar alltid i relation till tredje part för skada som arbetsledaren förorsakat. Husbonden varierar naturligtvis beroende på projektets omfattning. I mindre projekt är det byggherren som anställer den ansvarige arbetsledaren medan det i större i regel är entreprenören som innehar husbonderollen.

Vid totalrevideringen av byggnadslagstiftningen genomgick också myndighetstillsynen i anslutning till själva byggprocessen genomgripande förändringar. Tillstånds och anmälningssystemet inom byggandet har förtydligats. En viss skärpning har också skett i regleringen av byggandet. Den nya lagstiftningen förutsätter bygglov för vissa sådana reparationer och ändringar som tidigare stod utanför lovförfarandet. Det har också kommit vissa helt nya element med i tillsynen över byggprocessen.

Till sist vill jag återkomma till det jag betonade i inledningen. Kvalitet i byggande är definitivt inte något man åstadkommer genom myndighetstillsyn. Man kan kanske säga att var tid har sin syn på vad som avses med god byggnadssed. Det är ett begrepp som det helt naturligt råder delade meningar om bland olika aktörer i byggandet, bland olika personer. Saken blir inte heller enklare av det faktum att man ofta först efter långvarig användning har möjlighet att få tillförlitlig kunskap om hur en produkt håller och reagerar under olika förhållanden i olika konstruktioner.

Behovet av att stärka forskning och produktutveckling på området är uppenbart även med hänsyn till de nya utmaningar som öppnandet av den europeiska inre marknaden innebär för byggbranschen.

Den fria rörligheten inom byggproduktmarknaden som branschen står inför idag kräver en alldeles ny kultur. Olikheterna i de egenskapskrav man från myndighetshåll ofta ställt på byggprodukter har fungerat som tekniska handelshinder och sålunda samtidigt fungerat som effektivt skydd för hemmamarknaden. Nu är Europamarknaden hemmamarknad. Medlemsländernas olika tekniska krav harmoniseras genom framtagandet av europeiska standarder och härigenom skapas möjlighet för tillverkaren att förse sin produkt med CE-märkning. CE-märkningen utgör det pass med vilket produkterna fritt kan marknadsföras i alla länder inom EES-området. Man kan säga att CE-märkningen ur byggnadstillsynssynvinkel har ungefär samma betydelse som miljöministeriets typgodkännandeförfarande idag.

Den europeiska inre marknaden har inte ännu i praktiken öppnats för byggprodukter. Skälet härtill står att finna i det europeiska standardiseringsarbetets alltför långsamma tempo. Tillsvidare finns det endast ett fåtal CE-märkta byggprodukter på marknaden. Man räknar med att den fria rörligheten av byggprodukter uppnår maximal utsträckning först i mitten av detta årtionde.

Jag önskar er ett lyckat möte och framgång i era värv. Att bygga är stort. Att bygga framtid är ännu större. Och det gör vi allihopa.

Palaa otsikoihin