27.11.2001 Föredrag vid Paasikivi-samfundets årsmöte Finska Klubben i Helsingfors, Försvarsminister Jan-Erik Enestam

Den finländska nationella försvarspolitikens utveckling under innevarande decennium Ärade medlemmar av Paasikivi-samfundet, mina damer och herrar, I vårt land har försvarspolitiken traditionellt ansetts bestå av en nationell och en internationell del.

Den nationella försvarspolitiken är inriktad på förberedelser för utveckling av landets försvarsdoktrin och militära försvar samt på sammankoppling av totalförsvarets behov med försvarsplaneringen. Genom vår internationella försvarspolitik deltar vi i främjandet av internationell säkerhet och stabilitet, i krishanteringssamarbetet, i rustningskontrollen samt i det regionala, multilaterala och bilaterala försvarspolitiska samarbetet.

De förändringar som skett i dagens säkerhetspolitiska omgivning motiverar inte längre någon strikt gränsdragning mellan försvarets nationella respektive internationella dimension. Framförallt globaliseringen av vissa samhällsfunktioner har lett till att det säkerhets- och försvarspolitiska tänkandet och därmed också försvarspolitikens nationella och internationella element kompletterar varandra och bildar en helhet som är stadd i kontinuerlig förändring. Kan vi överhuvudtaget tänka oss en framtida internationella kris som inte alls berör Finland, eller någon typ av hot mot vårt land som kan avvärjas enbart genom nationella åtgärder?

De försvarspolitiska riktlinjerna för innevarande decennium fastställdes redan i den säkerhets- och försvarspolitiska redogörelsen 1997 och de har preciserats i redogörelsen 2001, som för närvarande behandlas i riksdagen. Den senaste redogörelsen ligger väl i linje med våra bedömningar för den närmaste framtiden. Redogörelsens förvarspolitiska riktlinjer och utvecklingsåtgärder utgör grunden för en målmedveten och långsiktig utveckling av vårt försvar, oberoende av de säkerhets- och försvarspolitiska riktlinjerna i redogörelsen 2004. Det är av en väsentlig betydelse hur besluten och riktlinjerna utformas år 2004.

Arbetet med den följande säkerhets- och försvarspolitiska redogörelsen har inletts vid försvarsministeriet. Riktlinjerna för vår säkerhets- och försvarspolitik kommer sannolikt att dras upp en god bit in i 2010-talet. I det följande skall jag närmare granska utvecklingen av vår försvarspolitik, mot bakgrund av de nyss nämnda redogörelserna. Jag skall också belysa vissa viktiga faktorer som påverkar vår framtida säkerhets- och försvarspolitik.

Redogörelsen 1997 drog upp riktlinjerna för vår försvarspolitik så att målsättningen var att bevara självständigheten, trygga samhällets grundvärden och garantera politisk handlingskraft när de internationella förhållandena förändras. Finlands säkerhet konstaterades vara beroende av både yttre faktorer och Finlands egen förmåga att främja sina värderingar och intressen. Säkerheten måste bygga både på gemensamma och på nationella arrangemang. De grundläggande faktorerna i Finlands säkerhetspolitik ansågs vara militär alliansfrihet, ett självständigt försvar och medlemskapet i Europeiska unionen.

I den redogörelse som riksdagen för närvarande behandlar har de försvarspolitiska riktlinjerna justerats ytterst lite ? skillnaderna ligger i vissa nya betoningar. Våra utrikes-, säkerhets- och försvarspolitiska mål är fortfarande att bevara självständigheten och garantera handlingskraften samt att driva Finlands intressen när de internationella förhållandena förändras. Enligt den nya redogörelsen sammanfattas Finlands säkerhets- och försvarspolitiska handlingslinje i följande tre grundfaktorer:

1. Finland bör upprätthålla och utveckla en trovärdig försvarsförmåga.

2. Finland bör under de rådande förhållandena hålla fast vid sin militära alliansfrihet.

3. Finland bör delta i det internationella samarbetet i syfte att stärka säkerheten och stabiliteten.

En jämförelse mellan de nyss nämnda målen ger vid handen att den internationella säkerhetsdimensionen i någon mån har accentuerats och att Finland nu tydligare ges möjlighet att bedöma hur den militära alliansfriheten samt krishanterings- och det övriga säkerhetssamarbetet fungerar. Vid bedömningen beaktas bl.a. förändringar i säkerhetskonstellationen på våra närområden och Europeiska unionens utveckling.

Jämfört med den föregående redogörelsen är redogörelsen 2001 i grunden ett uppföljningsdokument. Härav följer att det är skäl att år 2004 klart ta ställning till vissa försvarsfrågor som har blivit eller lämnats öppna i detta sammanhang. Sådana frågekomplex är t.ex. vårt militära försvarssystems framtida utveckling, stridshelikopterfrågan och den därmed sammanhängande frågan om utvecklingen av arméns slagkraft, truppminfrågan och anslutningen till Ottawa-avtalet, justeringen av det materialpolitiska programmet samt utredningen och utformningen av de möjligheter som de strategiska partnerskapen innebär.

Utöver de nyss nämnda frågorna kommer ett av de centrala säkerhets- och försvarspolitiska övervägandena i den följande redogörelsen otvivelaktigt att gälla frågan om vårt lands alliansanslutning eller alliansfrihet.

Frågor som måste besvaras i redogörelsen 2004 är t.ex. ?Vilka är de direkta eller indirekta hoten mot det finländska samhället under följande decennium och hur skall vi fördela ansvaret för förebyggande och avvärjning av hoten??, ?Kan vi också efter 2010 upprätthålla ett trovärdigt försvar utan allianser??, ?Hur skall de nationella och de internationella försvarsresurserna allokeras efter att ett alliansalternativ eventuellt har valts?? och ?Vilka extra förpliktelser kommer utvecklingen av Europeiska unionens krishanteringsförmåga att innebära för vår deltagandenivå och lagstiftning samt för utvecklingen av vår försvarsmakt??.

Även om vi inte ännu har den följande redogörelsens försvarspolitiska riktlinjer att tillgå, kan vi redan nu anta att de kommer att styras av bl.a. följande faktorer:

- finländarna svarar i alla situationer själva för försvaret av Finland

- vårt militära försvars viktigaste uppgift kommer fortfarande att vara försvaret av landets territorium och medborgare

- den allmänna värnplikten och det regionala försvaret bibehålls, i båda fallen med beaktande av vissa utvecklingsbehov

- Finlands internationella säkerhets- och försvarspolitiska nätverk vidareutvecklas

- till följd av specialiseringen och nätverksutvecklingen kommer de säkerhets- och försvarspolitiska avgörandena samt beredskapen för förebyggande och avvärjning av hot att återspeglas i alla sektorer av samhället

- ingen avsevärd ökning av våra försvarsutgifter kan skönjas

- Finlands internationella krishanteringssamarbete får en ökad betydelse och verksamhetsformerna utvecklas sannolikt.

Analyseringen av 2010-talets hotbilder utgör en viktig grund för våra försvarspolitiska val. Enligt redogörelsen 2001 är hotbilderna

- en regional kris.

- politisk, ekonomisk och militär påtryckning,

- ett strategiskt överfall samt

- ett omfattande anfall.

Enligt redogörelsen skall försvarsplaneringen i första hand inriktas på förmågan att förebygga och avvärja strategiska överfall. Förmågan att förebygga och avvärja ett omfattande anfall upprätthålls fortfarande som en grund för dimensioneringen av försvarsberedskapen, men sannolikheten för ett omfattande anfall anses vara liten om den nuvarande utvecklingen fortsätter.

För närvarande förefaller det som om detta decenniums hot har allt mindre gemensamt med traditionella konflikter eller krig mellan stater och allianser. Redan en längre tid har etniska, religiösa eller sociala spänningar utmynnat i regionala kriser som har påverkat både den inre och den yttre säkerheten i närområdena. I hotmodellernas substans och metoder ingår också repressiva element.

I USA har man redan länge ansett att det största hotet mot den nationella säkerheten är en okontrollerad spridning av massförstörelsevapen som används för att hota nationen. Den nationella och internationella terrorismen har funnits med i landets försvarsstrategiska hotmodeller redan i ett tjugotal år. Också den internationella brottsligheten och risken för miljökatastrofer ses som ständiga hot. I dagens läge sträcker sig de indirekta och direkta verkningarna av dessa hot till praktiskt taget alla stater i världen och på grund av den ökande sannolikheten för att hoten realiseras måste också små stater som Finlands beakta dem vid planeringen av sitt totalförsvar. När det gäller att förebygga och avvärja dessa hot står varje nation i främsta ledet.

I skenet av de senaste månadernas händelser förefaller det som om så kallade asymmetriska hot, inklusive olika former av terrorism, informationskrig och i framtiden eventuellt också internationell brottslighet, håller på att utvecklas till en egen hotmodell. De nyss nämnda hoten är svåra att hantera eftersom de skiljer sig från de sedvanliga hoten och innebär användning av indirekta anfallsmetoder.

Medan dagens terrorism bygger på en andlig och inte på en politisk grund, dvs. på någon religiös, emotionell eller annan icke-politisk ideologi, är den svår att bekämpa och förutsätter i regel internationellt samarbete. I denna förändring har man på sina håll sett element av den s.k. fjärde generationens krigföring, där kulturerna drabbar samman och nationalstaternas traditionella försvarsmetoder håller på att förlora sin dominans. Den nya krigföringskulturen kännetecknas i allt högre grad av medie- och informationskrigselement samt av en total nationell beredskap.

Som vi konstaterat håller terrorismens karaktär på att förändras. Det är inte längre fråga om smärre radikala gruppers publicitetssökande men till sina verkningar begränsade attacker, utan om en global, nätverksförankrad och hierarkiskt organiserad verksamhet som utgör ett hot mot medborgarnas säkerhet i den utsatta staten samt mot dess politiska och sociala beslutssystem, ekonomi och samhällsstrukturer. Denna nya typ av terrorism innebär att angriparen använder asymmetriska taktiska metoder i kombination med konventionella krigföringsformer.

Terrordåden i USA och den efterföljande händelseutvecklingen har otvivelaktigt orsakat långvariga förändringar i den internationella politiken. Bedömningen av konsekvenserna är emellertid fortfarande på hälft och det finns ingen anledning att i Finland dra förhastade slutsatser om händelsernas betydelse för vår säkerhetspolitiska verksamhetsmiljö eller för våra nationella försvarslösningar. När det gäller våra internationella relationer kan vi endast spekulera i varaktigheten och djupet av den lugna period som vi befinner oss i. Kännetecknande för krigföringens utveckling har genom historien varit att nya krigföringsmetoder och vapen inte utan vidare tränger undan de gamla. Ett strategiskt överfall och t.o.m. ett omfattande anfall är reella hotmodeller också i framtiden.

Om den utveckling som jag nyss beskrivit emellertid fortsätter, får den givetvis konsekvenser för våra framtida säkerhets- och försvarspolitiska val. Vid beredningen av följande redogörelse är det skäl att överväga alternativet att vid sidan av de nuvarande hotmodellerna behandla de asymmetriska hoten som en separat helhet. Åtminstone är det skäl att skapa ett fungerande koncept för eliminering eller minimering av deras verkningar. De asymmetriska hoten måste avvärjas både nationellt och internationellt genom nätverksbyggen.

Det blir allt uppenbarare att förebyggandet och avvärjningen av hoten är hela nationens angelägenhet. Detta innebär att gränsdragningen mellan totalförsvarets olika sektorer eller ansvarsområden blir diffus och att ansvarförhållandena måste omdefinieras. I och med att hoten konkretiseras kommer anfallen i allt högre grad, i vissa fall rentav uteslutande, att drabba det civila samhället. På grund av mediefokuseringen kommer informationskrigföringen att spela en viktig roll och dess metoder måste sålunda tas i beaktande. Det förefaller som om beredskapen för informationskrigföringens verkningar, framförallt våra egna metoder för informationskrigföring, måste behandlas som en särskild helhet i redogörelsen.

En central faktor i Finlands yttre säkerhet är Ryssland samt den utveckling som sker inom landet och i dess internationella umgänge. Om den strategiska verksamhetslinjen i den av president Putin ledda utrikes- och säkerhetspolitiken står fast, kan det visa sig att de nyss nämnda hotmodellerna i redogörelsen 2001 blir klart svårare att motivera politiskt redan i redogörelsen 2004.

Förändringar i den internationella säkerhetssituationen kan således leda till att beredskapen för regionala kriser och påtryckningar av olika slag samt för avvärjning av asymmetriska hot kommer att spela en viktigare roll när det gäller hotmodellerna. En sådan utveckling kan tvinga fram en omallokering av försvarets resurser i riktning mot ett utvidgat internationellt samarbete. Medan vi i dagens läge använder vi ca 2 % av försvarsförvaltningens ekonomiska resurser för internationell verksamhet, kan globaliseringen av hoten och ett utökat internationellt samarbete innebära att vi måste höja den procentuella andelen.

Bästa åhörare,

Som jag tidigare konstaterat blir Finlands beslut i alliansfrågan sannolikt det viktigaste utrikes-, säkerhets- och försvarspolitiska temat senast i redogörelsen 2004. Det är likaså uppenbart att alliansdiskussionen i större eller mindre utsträckning blir ett politiskt tema också i samband med nästa riksdagsval. Av denna anledning är det på sin plats att fortsätta diskussionen om saken. En i god tid inledd bredbasig och öppen diskussion är ägnad att rätta till missförstånd och trygga ett demokratiskt beslutsfattande i militäralliansfrågan.

I en nära framtid står vi sannolikt inför situationen att Ryssland har inlett ett ännu närmare samarbete med NATO medan alla stater i Östersjöområdet, utom Finland och måhända också Sverige, är medlemmar i försvarsalliansen. Hur skall vi i det läget motivera att Finland står utanför en internationell organisation inom vilken flertalet andra stater samarbetar för att trygga stabiliteten och freden i vår del av världen? En liten stat med Finlands geostrategiska läge kan inte öka sin nationella säkerhet genom att isolera sig. Tankemodell är bestickande, inte minst då man betraktar säkerhetsbehoven mot bakgrund av de nya hottyperna.

Det är föga konstruktivt att dra sig in i sitt skal, med beaktande av att det euroatlantiska säkerhetssystemet bygger på samarbete och att vår försvarsmakts internationella förbindelser kommer att öka ytterligare. En intressant aspekt på alliansfunderingarna är att Europeiska unionen och NATO i allt större omfattning samarbetar och koordinerar sina funktioner samt att Finland vill framstå som en aktiv påverkarnation i unionens kärna.

Utgångspunkten för alliansdiskussionen är att vi i alla situationer själva fattar våra egna beslut i enlighet med parlamentarismens regler. Alliansfrågan varken skall eller får avgöras med åsidosättande av den politiska beslutsprocessen. Frågan om Finland är militärt allierat eller inte har betydelse för våra möjligheter att delta i beslutsfattande som gäller Europas säkerhet. Försvarsalliansen NATO:s beslut kommer i varje fall att påverka vår försvarspolitiska ställning.

Redan nu deltar vi synnerligen aktivt i NATO:s partnersamarbete, via NATO-ledda operationer och EU-NATO -kopplingen. Ett från vår synpunkt bättre alternativ vore kanske att delta också i det egentliga beslutsfattandet.

Den diskussion om en eventuell alliansanslutning som redan förs på politikerhåll och bland medborgarna har i likhet med vissa opinionsundersökningar delvis haft emotionella utgångspunkter eller bristande faktaunderlag. Det råder en hel del vanföreställningar om hur en militärallians skulle påverka den nationella försvarsplaneringen. Jag skall i korthet gå igenom några av de vanligaste.

Det påstås t.ex. att Finland genom den för NATO:s partnerskapsländer avsedda PARP-processen steg för steg dras in i alliansen. Detta är inte sant. Vi har själva valt de för oss bäst lämpade alternativen att utveckla samarbetsförmågan. Den primära målsättningen är att förbättra vår internationella krishanteringskompabilitet och skyddet av våra egna trupper ? inte att smyga oss in i försvarsalliansen.

Vi måste också komma ihåg att NATO vid antagningen av nya medlemmar inte dikterar några anslutningsvillkor för kandidaterna utan i stället beaktar deras geostrategiska läge och säkerhetspolitiska situation. I detta avseende har NATO visat sin flexibilitet. Som exempel kan nämnas att inga kärnvapen har placerats i de länder som senast blev medlemmar i försvarsalliansen.

NATO är inte heller ett övernationellt organ, utan en internationell organisation där beslutsfattandet sker enligt konsensusprincipen och där medlemsstaterna bibehåller sin nationella suveränitet. Då NATO nu för första gången har tillämpat artikel 5 om gemensamt försvar, får varje medlemsland själv välja på vilken nivå och i vilken form det vill delta i kampen mot terrorismen. Ingen tvingas att sända trupper t.ex. till Afghanistan. Det är emellertid klart att varje medlemsland i försvarsalliansen måste bära sin del av ansvaret för alliansens åtaganden, i en omfattning som är lämplig från dess egen synpunkt och står i proportion till dess resurser.

Ett alliansbeslut ställer inte heller några krav på vårt värnpliktssystem eller vad gäller den andel av varje årsklass som skall utbildas för militära uppgifter. Som jag redan konstaterat är den allmänna värnplikten i alla alternativ den grundläggande principen, som det inte blir fråga om att avstå ifrån. Bland medborgarna råder det nästan fullständig enighet om den allmänna värnpliktens betydelse och värde. Det på allmän värnplikt baserade kadersystemet är och kommer också i fortsättning att vara det för oss förmånligaste arrangemanget, med beaktande av kostnadseffektiviteten.

Förutsättningarna för att anpassa vårt under 1960-talet, utifrån våra nationella resurser och för våra förhållanden utvecklade regionala försvarssystem till de nya hotmodellerna behandlas redan i redogörelsen 2001. En eventuell alliansanslutning innebär inte ett ifrågasättande av det nya regionala försvarssystemets betydelse och behovet att utveckla detta. Ett gott exempel på en sådan utveckling är Polen, där man efter NATO-anslutningen började införa ett regionalt försvarssystem av samma typ som vi har i Finland. Jag är förvissad om att det regionala försvarssystemet, som har visat sig vara effektivt, under alla förhållanden kommer att förbli kärnan i vår nationella försvarslösning.

Vad skulle en alliansanslutning då kosta? Det förekommer en del missuppfattningar i detta avseende. En utbredd föreställning är att NATO skulle ha fastställt försvarsutgifterna till två procent av BNP. Så är emellertid inte fallet. NATO har inte fastställts någon som helst minimiandel för försvarsutgifterna. Som exempel kan nämnas att Tysklands, dvs. ett av NATO:s viktigaste medlemsländers försvarsutgifter utgör 1,2 % av BNP. Danmark, som både vad gäller sitt befolkningsunderlag och i kulturellt hänseende mycket väl kan jämföras med Finland, har en andel på 1,6 % av BNP. I fjol vara samtliga medlemsländers genomsnittsvärde 1,8 %. Enligt uppgift har anslutningskostnaderna varierat från ett medlemsland till ett annat, i hög grad beroende på landets rustningsnivå vid den aktuella tidpunkten. Det är viktigt att antagningen av en ny medlem inte inverkar negativt på försvarsalliansens förmåga att fullgöra sina uppgifter. Någon på förhand fastställd prislapp kan således inte fästas på medlemskapet.

Ärade årsmötespublik,

Det är en ära för mig att få hålla detta föredrag på Paasikivi-samfundets årsmöte. Tack för Er vänliga inbjudan som jag sätter stort värde på.

Paasikivi-samfundet har av hävd en viktig roll som initierare av den utrikes- och säkerhetspolitiska diskussionen i vårt land. Jag hoppas och är i själva verket övertygad om att samfundet behåller sin roll också i framtiden, då vi som nation ställs inför nya utmaningar.

Jag tackar för Ert intresse och besvarar gärna frågor.

Tillbaka till rubrikerna