14.10.2002 Försvarsminister Jan-Erik Enestam, Planeringskommissionen för försvarsinformation Ständerhuset, Helsingfors

Värderade deltagare i Planeringskommissionens seminarium för diskussion om organisationernas verksamhet, mina damer och herrar! Jag vill med anledning av bombattentatet i Myrbacka köpcentrum förra fredagen framföra mitt varmaste deltagande till alla dem som bland offren har anhöriga eller vänner som avlidit eller skadats.

Händelsen visar hur sårbara också vi finländare är inför sådana besinningslösa våldsdåd. Denna handling, som uppenbarligen utfördes av en enskild person visar också att det när det gäller säkerheten ofta är fråga om omständigheter som hör samman med vardagliga göromål. Summariska våldsdåd - i Myrbacka lika väl som en dag senare på Bali i Indonesien - är svåra eller rentav omöjliga att förhindra på förhand. Men lika viktigt är det att göra klart att terrorismen inte under några som helst omständigheter kan godkännas eller ens förstås. Den interna och den yttre säkerheten är intimt förknippade med varandra; därför måste vi förstärka och konsolidera dem bägge samtidigt.

Vi genomlever som bäst tider som med tanke på säkerhets- och försvarspolitikens framtid är osedvanligt utmanande och intressanta. Verkningarna av de beslut som måste göras i dag sträcker sig över många år, t.o.m. flera årtionden framåt i tiden. Därför är det viktigt att diskutera de val som vi står inför. Under det kalla krigets tid var den säkerhetspolitiska diskussionen i vårt land - delvis av förståeliga skäl - mindre livlig. Man godkände att de säkerhets- och försvarspolitiska vägvalen gjordes inom en relativt liten krets och att de förmedlades till medborgarna i en rätt stympad form.

Också anslutningen till Europeiska unionen befarades på vissa håll leda till att beslutanderätten försvinner allt längre bort från de vanliga medborgarna. Det visade sig dock att det inte fanns någon orsak till denna rädsla. År 1997 förde riksdagen en ingående diskussion om statsrådets säkerhets- och försvarspolitiska redogörelse. Detta skedde också år 2001. När vi nu förbereder oss för att påbörja nästa redogörelse som skall bli färdig år 2004 har öppenheten blivit ännu större. Samtidigt har också området för de frågor som skall behandlas i redogörelsen utvidgats.

En bekräftelse på denna utvidgning är att statsrådet i enlighet med vad som anges i 2001 års redogörelse har påbörjat utarbetandet av en nationell strategi för samhällets beredskap. Statsrådet har förutsatt att strategin skall innefatta en definition av samhällets livsviktiga funktioner. Samtidigt har konstaterats, att den skall tillhandahålla grunderna för utarbetandet av de utvecklingsplaner som kommer att behövas.

När den nationella säkerhetsstrategin utarbetas måste fyra problemkomplex granskas. Det första av dem är vår yttre eller geostrategiska säkerhetsmiljö. Det dominerande draget i dess utveckling är den demokratiska reform- och stabiliseringsutvecklingen, där Europeiska unionen har haft en central betydelse. I och med den kommande utvidgningen kan unionens betydelse som politisk och ekonomisk aktör förväntas växa allt mer.

Särskilt betydelsefullt med tanke på den allmänna säkerhetsutvecklingen är att Europeiska unionen stärker sin krishanteringskapacitet och på så sätt försöker förebygga potentiella militära kriser. Genom dessa åtgärder förbättrar unionen den övergripande säkerheten också utanför sitt geografiska område.

Även om unionens yttre säkerhetsmiljö allmänt taget har utvecklats i en positiv riktning finns det i Europa och på annat håll i världen faktorer som påverkar också vårt lands och våra medborgares säkerhet på ett negativt sätt. Förebyggandet och behärskandet av dem måste därför granskas också i den nationella säkerhetsstrategin, och detta också oavsett att hotet om en storskalig militär konflikt i Europa för närvarande är synnerligen litet.

Det andra området som jag vill ta upp till granskning är vår interna eller nationella säkerhetsmiljö. Också den har alltjämt förblivit stabil, men den är trots det inte helt problemfri. På grund av internationaliseringen av ekonomin och vårt perifera geografiska läge är vårt avstånd till handelns centrallager och till infrastrukturens ur vår synpunkt viktiga reservdelslager längre än tidigare. Vid eventuella störningssituationer är vi beroende både av den nationella försörjningsberedskapen och av de internationella arrangemang som kompletterar den.

Finlands interna säkerhet är alltjämt god, även om vi i och med den 11 september har försatts i en helt ny situation. Terrorismen utgör inte något direkt hot för Finland. Också Finland måste dock göra sin egen insats i det internationella samarbetet mot terrorismen. I detta sammanhang är det värt att nämna inte bara det hot som terrorismen innebär utan särskilt också den organiserade internationella brottsligheten. I vårt land verkar för närvarande ett flertal kriminella ligor som leds från utlandet, t.ex. inom droghandeln och prostitutionen. Europeiska unionens utvidgning gör det lättare för dem än tidigare att etablera sig i Finland. En fördel för oss är å andra sidan att vår nationella "marknad" för brottslighet är liten.

Vi har i Finland under de senaste åren förflyttat oss från industrisamhället till informationssamhället, där beroendet dels av energin och dels av den elektroniska kommunikationens och datasystemens funktionering växer hela tiden. Som samhälle betraktat har vi sålunda blivit sårbarare än förut. Ett gott och varnande exempel på detta är stormarna i november för ett år sen och senaste sommar. Som följd av dem avslöjades hur sårbara särskilt överförings- och distributionssystemen för elektriciteten samt kommunikations- och transportsystemen är.

Till slut vill jag ytterligare nämna de hot som vi ännu inte med säkerhet kan känna till - förorsakas de av vår yttre eller interna säkerhetsmiljö. Jag använder för dem den gemensamma benämningen hoten mot de nationella data- och informationssystemen. I vissa sammanhang talas också om informationskrigföring, varmed avses militärt motiverad störning av motpartens informationssystem eller avvärjande av sådana försök.

Hoten mot informationssystemen kan rikta sig dels mot informationens tillförlitlighet och enhetlighet och dels mot tillgången till och administreringen av informationen. På förekomsten och avvärjandet av hoten inverkar ett flertal snabbt föränderliga faktorer. Datatekniken utvecklas fortgående och erbjuder möjligheter till det goda såväl som till det onda. Den möjliggör en mängd sådana saker som för att kunna förverkligas förr hade krävt en omfattande arbetsinsats. I och med den utvidgade datoriseringen uppstår tyvärr dock också nya möjligheter att slå till mot den nationella säkerheten. Exempel på detta är de fortsättningsvis allt mer komplicerade datavirusen samt den allt mer frekventa förekomsten av hackers.

De nya problem som hör samman med datasäkerheten kan uppstå också när myndigheterna lägger ut stora delar av sina datasystem på entreprenad och använder de kommersiella företagens system för sin dataöverföring. Också den snabba omsättningen på arbetskraft inom ADB-området kan öka säkerhetsriskerna. Vid bedömningen av riskerna måste man också komma ihåg, att vi är allt mer beroende av händelserna i andra länder. Många påminner sig ännu millennieskiftet, då man befarade att datasystemen skulle kollapsa med ett universellt kaos som följd, vilket till all lycka inte skedde.

Bästa lyssnare!

Det tredje komplex av ärenden som jag vill nämna är målen och ambitionerna för vår nationella säkerhet. Till dem hör tryggandet av den politiska självständigheten samt medborgarnas säkerhet och levnadsmöjligheter. Förutsättningen för att dessa mål skall kunna nås är att våra livsviktiga nationella intressen kan skyddas i alla upptänkliga situationer. De bästa förfaringssätten och de ansvariga instanserna måste fastslås i den nationella säkerhetsstrategin. På så sätt kan vi skydda våra livsviktiga intressen i enlighet med de prestationskrav som vår yttre och interna säkerhetsmiljö ställer.

Det fjärde och samtidigt sista ärendekomplexet när det gäller att utarbeta den nationella säkerhetsstrategin utgörs av de politiska beslut om vårt lands säkerhetspolitiska verksamhetslinje som måste fattas på den politiska ledningens nivå. I dem ingår också beslutet om vårt lands politiska, ekonomiska och militära förbindelser, t.ex. alliering eller alliansfrihet.

Som ni synnerligen väl vet har Finlands nuvarande säkerhetspolitiska handlingslinje sammanfattats i tre punkter i statsrådets säkerhets- och försvarspolitiska redogörelse av år 2001. För det första upprätthåller och utvecklar Finland en trovärdig försvarsförmåga. För det andra håller Finland under de rådande förhållandena fast vid sin militära alliansfrihet. För det tredje deltar Finland i det internationella samarbetet i syfte att stärka säkerheten och stabiliteten, i Förenta Nationerna och Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa samt inom ramen för Natos partnerskap för fred, varvid det nordiska samarbetet samtidigt betonas.

I 2001 års redogörelse har beslutats att riktlinjerna för den nationella beredskapsstrategin skall införlivas med 2004 års säkerhets- och försvarspolitiska redogörelse som en del av den. När jag nu övergår till att mera i detalj redogöra för det pågående arbetet med den nationella beredskapsstrategin, granskar jag samtidigt de förberedelser som hör till utarbetandet av 2004 års redogörelse.

Bästa vänner!

För utarbetandet av redogörelserna behövs en mängd genomtänkt forskningsinformation. 2001 års redogörelse innehåller också ett stort antal forsknings- och utredningsuppdrag, som utnyttjas när nästa redogörelse utformas. Många av dem har redan inletts, men resultaten är tillgängliga först på hösten 2003. Därför är det ännu i detta skede för tidigt att granska dem.

Strategin för nationell beredskap är ett omfattande och i begreppets faktiska betydelse nationellt projekt. I utarbetandet av den har deltagit alla förvaltningsområden och de med tanke på projektet relevanta centrala ämbetsverken via sina beredskapschefer och beredskapssekreterare. Den helhet som uppstår på detta sätt kan på goda grunder kallas för en nationell säkerhetsstrategi, där de med tanke på Finlands övergripande säkerhet centrala utmaningarna och hoten bedöms ända fram till 2010-talet.

Jämsides med granskningen av de bedömningar som gäller utvecklingen definieras de livsviktiga intressena, dvs. vårt samhälles livsviktiga funktioner. Samtidigt definieras de arrangemang och strategiska uppgifter som behövs för att skydda dessa. Förutom den politiska självständigheten och medborgarnas välstånd definieras sådana viktiga objekt som är sårbara för attacker och påverkan av ett slag som kan försvåra eller förhindra upprätthållandet av vår nationella säkerhet.

Sex sådana ovan nämnda för samhället livsviktiga funktioner har definierats. Av dem är den första ledningen av staten eller säkerställandet av att den högsta statsledningens handlingsförmåga kan bibehållas under alla förhållanden. Den andra funktionen är bibehållandet av medborgarnas andliga förmåga att uthärda kriser. Medborgarna måste kunna uthärda de påfrestningar som störningssituationerna och undantagsförhållandena medför, eftersom det därigenom blir möjligt att förebygga och avvärja olika slag av hot och att återhämta sig efter dem. Den tredje är tryggandet av medborgarnas handlingsförmåga och utkomst med hjälp av olika medel som hänför sig till social- och hälsovården, människornas vardagsliv blir ju när undantagsförhållanden råder utsatt för stora påfrestningar.

Den fjärde viktiga funktionen är landets interna säkerhet. Den garanterar att rättsstaten kan fortbestå och att den allmänna ordningen och säkerheten kan upprätthållas, och gör det möjligt att effektivt skydda befolkningen och begränsa förstörelsen samt att bevaka gränserna och övervaka utlänningar. Den femte funktionen hänför sig till vårt lands nationalekonomi och upprätthållandet av samhällets funktionering. Den gäller särskilt landets ekonomiska politik och ekonomiska liv samt bibehållandet av samhällets kritiska infrastruktur. Den sjätte och sista funktionen är vårt lands militära försvar, med vars hjälp det är möjligt att uppnå målen för den övergripande nationella säkerheten även under de svåraste kriserna.

Värderade seminariedeltagare!

Jag har ovan bedömt utformningen av den nationella säkerhetsstrategin både på allmän nivå och genom att sammankoppla den med det nu pågående utarbetandet av strategin för nationell beredskap. Som jag nämnde fortgår beredningsarbetet fram till nästa år. Då bör det var möjligt för oss att foga samman resultaten av vårt arbete med 2004 års redogörelse på så sätt att vi inte längre behöver tala om den nationella beredskapen utan om den nationella säkerhetsstrategin.

Den största utmaningen när det gäller utarbetandet av den nationella säkerhetsstrategin kommer att vara att finna tillräckliga grunder för de politiska beslutsfattarna när de definierar tyngdpunkterna för vår nationella säkerhet och de resurser som skall tilldelas dem. Om vi lyckas i detta arbete har statsrådet riktiga utgångspunkter för den beslutsfattning som påverkar Finlands nationella säkerhet på 2010-talet.

Vi får emellertid inte bli alltför optimistiska. Vi vet redan, att vi på grund av våra begränsade resurser inte kan bereda oss för att förebygga och avvärja alla eventuella hot eller för att återhämta oss från dem. Det politiska avgörande som i sinom tid skall träffas innefattar därför både valet av principer och prioriterade områden för den nationella säkerheten och fördelningen av resurser i syfte att trygga målen för vår övergripande säkerhet.

Den integrationspolitik som vi i Finland har bedrivit efter det kalla krigets slut har utgjort en väsentlig del av vår nationella beredskapspolitik. Medlemskapet i Europeiska unionen samt i utvecklandet av unionens gemensamma säkerhets- och försvarspolitik, medlemskapet i Ekonomiska och monetära unionen, dvs. EMU samt de internationella kontaktytor som skötseln av uppgifterna på olika förvaltningsområden förutsätter ingår i vårt samhälles alla livsviktiga funktioner, i de arrangemang som används för att skydda dem samt i de strategiska uppgifter som hör till dessa arrangemang. Alla dessa saker är i dag naturliga delar av de frågor som hänför sig till vår säkerhet. De utgör på så sätt en aktör som stärker våra nationella föranstaltningar och stabiliserar vår internationella och nationella säkerhetsmiljö.

Vår nationella säkerhetsstrategi presenterar måltillståndet för vår övergripande säkerhet på 2010-talet. Likaså innefattar den åtgärderna för uppnående av detta måltillstånd. Den definierar ansvarsfördelningen när det gäller att fullgöra uppgifterna och samordna underordnade helheter. Som resultat av detta uppstår verksamhets- och utvecklingsprogram för de enskilda förvaltningsområdena, och dessa program kommer att presenteras i 2004 års säkerhets- och försvarspolitiska redogörelse. Redogörelsen innehåller ett politiskt avgörande beträffande utvecklandet av Finlands övergripande säkerhet under de närmaste åren.

Värderade åhörare! Jag tackar er för er uppmärksamhet och tillönskar er ett givande seminarium.

Tillbaka till rubrikerna