16.1.2002 Försvarsminister Jan-Erik Enestams anförande vid Svenska Bildningsförbundets seminarium

Förenta nationerna och världssamfundet idag Bästa deltagare, ärade talare, Jag vill också för min del hälsa er alla välkomna till det här seminariet om Förenta Nationerna och världssamfundet idag.

Idén för det här seminariet föddes redan tidigt i höst, i riksdagsman Gunnar Janssons huvud, bara ett par veckor efter den 11 september. Då kändes det mycket akut att ordna ett dylikt seminarium för att diskutera Förenta Nationernas framtid. Trots att några månader förflutit är frågan lika aktuell. Vi har nu ett visst perspektiv på terrorattackerna i New York och Washington, och på FN:s handlingsförmåga i den här situationen. FN och dess generalsekreterare Kofi Annan har blivit tilldelade Nobels fredspris, och Kofi Annan blivit återvald som FN:s generalsekreterare.

I det här anförandet vill jag skissa upp några inledande frågor kring FN:s utveckling, och kring Europas roll för att stärka FN. Trots att de internationella åtgärderna mot terrorism är en viktig dimension i FN:s arbete idag är det ändå bara en dimension. Händelserna den 11 september kan utlösa och försnabba en utveckling av FN:s roll, men det är viktigt att se utvecklingen i ett längre och bredare perspektiv.

Det har nu gått ungefär ett årtionde sedan det kalla krigets slut och Berlinmurens fall. Utvecklingen sedan dess har haft några kännspaka drag.

För det första har tudelningen av världen i två supermakters intressesfärer försvunnit - på gott och ont. Det kalla krigets "terrorbalans" gav en viss förutsägbarhet åt internationella skeenden, medan världen idag är mer svårtydlig, och allianserna mellan länder mer mångfacetterade. Den nya situationen ger bättre möjligheter till en gemensam global syn på världssamfundets utveckling. Samtidigt har man också kunnat se en skärpning av motsättningen mellan nord och syd. Dels bygger den på en allt större klyfta i välstånd och resursanvändning mellan de industrialiserade länderna och utvecklingsländerna. Dels används denna motsättning som ett ideologiskt slagträ, för att motverka internationalisering och en djupare integration mellan länderna, och för att begränsa diskussionen t ex om människorättssituationen i olika länder.

För det andra har krig och fred ändrat karaktär. Dagens krig är framför allt inbördeskrig. Fredsforskare t ex på Tammerfors fredsforskningsinstitut beräknar att ett trettiotal väpnade konflikter pågår i världen. Av dessa är bara några internationella, mellan självständiga stater. Den överväldigande majoriteten av konflikterna förs inom enskilda staters gränser. Å andra sidan är det långt en synvilla att krigen enbart skulle föras inom ett lands gränser. Det är regel snarare än undantag att hela regioner är djupt inblandade i inbördeskrig - Demokratiska Republiken Kongo är bara ett färskt exempel, för att inte tala om Afghanistan, eller Jugoslavien.

För det tredje har överlag premisserna för ett världssamfund där stater är de aktiva aktörerna ändrat dramatiskt. Förenta Nationerna och dess stadga är uppbyggd på tanken att medlemsstaterna är de som framför allt styr det internationella skeendet, och också har ett internationellt ansvar gentemot varandra. Inom den internationella rätten är det här fortfarande grundprincipen. I praktiken är situationen i dag dock mycket annorlunda. De internationella kontakterna direkt, mänskor emellan, har ökat enormt i volym. I och med avregleringen av handeln har staternas betydelse i handelskontakter minskat. Den ekonomiska makten finns i allt högre utsträckning i händerna på stora, multinationella företag, vars hemstater innehar en allt diffusare roll i relation till dem. Också möjlighet att tillgripa extremt våld, kanske t o m massförstörelsevapen, finns idag i allt större utsträckning hos privata aktörer, brottslingar eller terroristorganisationer. Globaliseringen har många dimensioner, där det mesta är positivt, men där det också finns svåra problem.

Det är därmed en komplicerad verklighet och komplicerade utmaningar som Förenta Nationerna står inför. Ändå är det skäl att vara optimist. I dag står vi för första gången på länge inför en situation då så gott som alla världens stater verkar vara enade kring att stärka det internationella samarbetet - också USA, som länge fjärmat sig från FN. De första dagarnas och veckornas chock och hårda utspel efter den 11 september har utbytts i en rätt nyanserad diskussion, trots att attacken mot World Trade Center i många europeiska länder utlöst beklagliga lagstiftningsförslag och yttringar av rasism. Vi ser idag att fattigdom, brist på demokrati och social marginalisering kan utgöra grogrund för fanatism, och att åtgärderna mot terrorism måste handla om mer än polisiära och kontrollåtgärder. Och trots att president Bush tidigare hårt gick ut och talade om dömande av terrormisstänkta vid hemliga militära tribunaler har det visat sig att USA lyssnar på intern kritik och på världssamfundets kritik: den första terroristrättegången kommer att försiggå i en federal domstol. Det här kan också ses som uttryck för att de mänskliga rättigheterna småningom får en starkare grogrund, och att stater blir öppnare för att lyssna till kritik från andra länder om deras interna situation. Men mycket arbete återstår, och under det här seminariet kan vi med våra inledares hjälp ringa in de viktigaste problemställningarna och lösningsmodellerna.

Det är i Finlands intresse att verka för ett starkt FN. Min utgångspunkt är att det också är i Europas intresse att verka för ett starkt FN. I en krympande värld är Förenta Nationerna det enda trovärdiga alternativet för att på ett globalt plan skapa större säkerhet och för att bidra till att alla världens mänskor ska kunna uppleva att internationaliseringen och globaliseringen har ett värde för dem. Därför är de målsättningar som jag här ska belysa sådana som Europa ska bidra till att uppnå. Här är EU säkert mest pådrivande, men Europarådet och OSSE är båda viktiga komplement till FN. Regionala strukturer håller på att få en allt starkare roll även i andra världsdelar än Europa. Detta är positivt, så länge medlemsstaterna minns sina förpliktelser gentemot FN. Det går inte för sig att en region t ex sluter regionala avtal om mänskliga rättigheter, och går under nivån i FN-konventioner.

Hur ska då FN utvecklas så att världsorganisationen bättre kan svara mot dagens förväntningar?

För det första är det viktigt att FN:s strukturer utvecklas så att de upplevs som rättvisa av alla medlemsstater. FN:s grundläggande uppgift är att trygga fred i världen, och det är viktigt att alla medlemsstater blir behandlade på ett sätt som de kan acceptera. Det internationella samfundet har funnit det försvarligt att FN ibland t o m kan tillåta användande av vapenmakt för att trygga säkerheten i världen. Det är av största vikt att säkerhetsrådets verksamhet och sammansättning har legitimitet och integritet bland medlemsstaterna. Man kan fråga sig om sammansättningen av säkerhetsrådet och de permanenta medlemmarnas vetorätt är relevant ännu i dagens värld. Men det är också skäl att hålla fast vid att det uttryckligen är FN:s säkerhetsråd som kan sanktionera att det internationella samfundet i vissa, begränsade situationer använder sig av våld. Det är en naturlig roll för Europa att uttryckligen betona FN:s auktoritet härvid. En aspekt på rättvisan är tidsperspektivet och urvalet i säkerhetsrådets agerande: är bedömningsgrunderna för ett ingripande de riktiga? Och även om kriterierna för ingripande i medlemsstaterna är riktiga, vilken betydelse har de permanenta medlemmarnas vetorätt för trovärdigheten i säkerhetsrådets verksamhet? Vad är säkerhetsrådets möjligheter att ingripa i ett tidigare skede, innan konflikter tillspetsas, och innan man måste tillgripa våld? T ex Rwanda och Afghanistan kan tjäna som exempel.

För det andra har vi har idag en allt djupare insikt om att fred är mer än frihet från krig. Stabila samhällen och regioner förutsätter demokrati, god förvaltning, respekt för mänskliga rättigheter, inklusive ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter. Ett modernt demokratibegrepp inbegriper också jämställdhet mellan män och kvinnor, och möjlighet för minoriteter att föra vidare sin egen kultur. Därför är alla FN:s åtgärder som kan bidra till att stärka säkerhet i ett bredare perspektiv det enda som på sikt kan skapa större stabilitet i världen. Kampen mot fattigdomen är en stor och central uppgift för alla världens länder, och det är viktigt att inse att fattigdom inte bara handlar om relativ orättvisa i ekonomisk bemärkelse - det handlar också t ex om marginalisering beträffande liv, hälsa, utbildning och möjligheter att bli delaktig i samhälleligt beslutsfattande. I all synnerhet är det viktigt att fästa vikt vid att fattigdomen i dag feminiseras i allt högre grad, och i o m att allt fler barn lever i hushåll som försörjs av en ensam kvinna lever också allt fler barn i fattigdom. Kampen mot fattigdom är nödvändig för att uppnå en stabilare värld. Här kan vi fråga oss vad den rätta ansvarsfördelningen är mellan det internationella samfundet, inklusive FN, och hur stort är de enskilda staternas ansvar? De fattigaste ländernas regeringar har visserligen en skyldighet att ta hand om sina egna medborgare, men å andra sidan är de mycket beroende t ex av de internationella kreditinstituten.

För det tredje är det viktigt att varje individ kan uppleva världsorganisationen som relevant. De mänskliga rättigheterna kunde utgöra ett slags "global grundlag" för att skapa större stabilitet och rättvisa. FN:s generalsekreterare Kofi Annan har gång på gång betonat betydelsen av de mänskliga rättigheterna. De olika FN-organisationerna börjar anamma ett rättighetsperspektiv i sin verksamhet, och FN:s barnfond UNICEF och barnkonventionen är ett mycket framgångsrikt exempel på den här processen. Att ta de mänskliga rättigheterna som utgångspunkt kritiseras av en del länder som inblandning i deras interna angelägenheter, men mer och mer accepterar stater att mänskliga rättigheter inte kan vara en intern angelägenhet. Man har redan vandrat en rätt lång väg, och EU bidrar till den här utvecklingen t ex genom sina människorättsdialoger med Kina och sina människorättsklausuler i handelsavtalen. I människorättsfrågorna hänvisas dock också ofta i FN-sammanhang t ex till kultur och religion som motivering för att stävja människorättsutvecklingen - hur kan FN motverka denna trend?

För det fjärde måste FN också orientera sig utanför det mellanstatliga samarbetet för att stärka sin roll som en motor i den globala utvecklingen. Avregleringen av världshandeln är en synnerligen grundläggande och omfattande process, som dock i dag långt sker utanför FN-paraplyet, inom ramen för WTO. Det finns drag i frihandeln som stärker klyftorna i världen, och FN borde kunna vara pådrivande i att peka på och hitta lösningsmodeller för dehär problemen. Stater blir inte fria från sina skyldigheter inom FN trots frihandeln. FN:s toppmöte om hållbar utveckling i Johannesburg nästa höst är ett viktigt led i att stärka förtroendet mellan nord och syd, och samarbetet mellan olika aktörer i globaliseringsprocessen. Hur ska man bäst kunna skapa ett trovärdigt slutresultat för mötet? Genom Global Compact-initiativet har FN också försökt orientera sig mera mot företagsvärlden och få till stånd en dialog om socialt rättvist företagande. I Europa har EU-kommissionen gett ut en grön bok om företagens sociala ansvar - vartåt går utvecklingen beträffande företagens ansvar för resultatet av globaliseringen?

För det femte är det en viktig utveckling att ansvaret för grova kränkningar mot FN:s grundstadga inte längre bara ligger på staterna, utan också individer. Inrättandet av den internationella brottsdomstolen (ICC) är högst relevant i detta hänseende. Vid domstolen kan också individer dömas t ex för brott mot mänskligheten. Det är viktigt att världens ledares ansvar inte enbart är moraliskt och politiskt, utan att det också kan få rättsliga konsekvenser. Det vore viktigt att också USA kunde se ICC:s möjligheter. Det torde finnas vissa möjligheter att ställa personer till svars för terroristiska handlingar vid domstolen, och denna möjlighet kanske kunde få USA att bli mer positivt än idag till ICC. Vilken roll kunde Europa spela i att övertyga USA?

Slutligen är det också viktigt att FN:s förvaltning utvecklas i en så ändamålsenlig riktning som möjligt. Koordinering av verksamheterna och en rättvis behandling av olika medlemsstater vad beträffar inflytandet i förvaltningen är viktigt. Finländarna har i krisområden kunnat följa med svårigheterna med att koordinera insatserna, och rivalitet t o m mellan olika FN-organisationer. Ineffektiviteten borde kunna överkommas, och utvecklandet av FN:s administration är en fråga som säkert kan belysas av dagens experter. Likaså är det viktigt att besättandet av poster sker på ett sådant sätt, att varje medlemsstats expertis och insatser beaktas.

De här är några av de utmaningar Förenta Nationerna står inför, som dagens talare säkert kan belysa närmare. Jag ser fram emot att ta del av era anföranden och diskussionen.

Tillbaka till rubrikerna