22.1.2003 Försvarsminister Jan-Erik Enestam, Folk och försvar rikskonferensen konsekvenser och slutsatser av natos utvidgning

Herr ordförande, mina damer och herrar Tack för möjligheten att tala vid detta synnerligen viktiga årliga evenemang.

Från ett partnerlands perspektiv är den rikskonferens som Folk och Försvar arrangerar i år särkilt intressant genom att den hålls endast några månader efter det framgångsrika toppmötet i Prag där Natomedlemmarna förband sig till ett antal långtgående beslut som gäller alliansens framtid.

Nato grundades för att tillhandahålla ett försvar mot det hot som Sovjetunionen utgjorde och alliansen var framgångsrik i denna uppgift under hela det kalla krigets tid. Under 1990-talet var det uppbyggandet av partnerskap samt genomförandet av krishantering på Balkan som dominerade agendan. Toppmötet i Prag innebar en omvandling till en tredje generationens allians. Denna omvandling kommer att konsolidera Natos position som ledande organisation för det euroatlantiska säkerhetssamarbetet.

En trovärdig garanti för Natos beslut och deklarationer utgörs av den militära förmågan, och det gemensamma försvaret kvarstår som alliansens hårda kärna. Nato är också den enda internationella organisation som har förmåga att handskas med militärt krävande krishanteringsuppgifter och militära tvångsåtgärder.

Vid toppmötet i Prag inbjöd alliansen sju länder att inleda associeringsförhandlingar syftande till Natomedlemskap. Dessa nya medlemsländers förestående anslutning reflekterar också den allmänna strävan till större europeisk integration, jämsides med Europeiska unionens utvidgning. Dessa historiska steg utformar vår nya säkerhetsordning, byggd på den säkra grunden av gemensamma värden, gemensamma utmaningar och gemensamma förpliktelser. För första gången utvecklas ett sant euroatlantiskt partnerskap, innefattande hela Europa och dess närmaste vänner.

Av särskilt intresse för oss i den pågående förhandlingsomgången gällande Natos utvidgning är naturligtvis de tre baltiska staternas medlemskap som snart kommer att förverkligas. Jag har många gånger förut framhållit att vi anser de baltiska staternas Natomedlemskap utgöra en stabiliserande faktor i regionen, eftersom det effektivt eliminerar alla spekulationer gällande säkerhetspolitisk ambivalens eller grå zoner. Som Lettlands president Vaira Vike-Freiberga sammanfattade det i sitt anmärkningsvärda tal vi Pragmötet: "Lettländarna skulle gärna bygga sin framtid på den politiska säkerhetens klippa, inte på obeslutsamhetens flygsand".

Det är ännu för tidigt att säga om det faktum att de tre baltiska staterna snart kommer att ansluta sig till Nato kommer att medföra förändringar i Finlands linje i frågn om den militära alliansfriheten, till vilken hänvisas i 2001 års säkerhets- och försvarspolitiska redogörelse. Emellertid diskuteras frågan om Finlands förhållande till Nato nu mera i offentligheten när vi närmar oss riksdagsvalet som hålls i mars innevarande år.

Den nya regeringen kommer att utarbeta en ny säkerhets- och försvarspolitisk redogörelse år 2004, och det återstår att se hur Finlands förhållande till Nato kommer att definieras där. Tills den nya redogörelsen är färdig kommer en grupp bestående av parlamentariker från alla de främsta politiska partierna att granska säkerheten i Finlands omvärld.

Min personliga "kvalificerade gissning" är att det kommer att bli en ingående debatt om Finlands försvar och säkerhetspolitik både inom allmänheten och inom den politiska eliten. Vi kommer att ta tid på oss att värdera vår militära alliansfrihet, med beaktande av de förändringar som sker i säkerheten i den regionala omvärlden. Med hänsyn till detta är de centrala frågor som bör följas med och analyseras den pågående förnyelsen av Nato och den säkerhetspolitiska utvecklingen i våra närområden samt likaså utvecklingen inom EU:s gemensamma säkerhets- och försvarspolitik.

Det är förvisso så att relationerna till Ryssland hör till de mest vitala elementen i Natos mål när det gäller att bygga upp och upprätthålla ett säkert Europa. I dag står Rysslands säkerhets- och försvarspolitik alltjämt kvar mitt i omstruktureringsprocessen efter det kalla kriget, men huvudorienteringen utgörs av en politik som baserar sig på samarbete.

Utsikterna för sunda relationer är goda, förutsatt att bägge sidor fortsätter att upprätthålla ett konstruktivt närmande till ett förbättrat samarbete. De forna fienderna är nu engagerade i en intensiv dialog inom Nato-Rysslandrådet, där Nato och Ryssland på jämställd basis tar itu med många slag av kritiska frågor. Den nya politiska viljan att samarbeta är dock mera betydelsefull än institutionerna.

Mina damer och herrar,

Genom att kampen mot terrorismen har trätt fram som en av alliansens främsta uppgifter har betydelsen av likasinnade partners blivit kristallklar. Detta faktum har fört med sig en ny känsla av sammanhållning inte bara i Nato-Rysslandrelationerna utan också för den centrala dimensionen i det euroatlantiska samfundet, vilken är bekant för oss som "den transatlantiska länken". Bägge sidor av Atlanten har stora intressen att bevaka när det gäller den andra partens välstånd, med Nato som den ultimata garanten. Under Natos skyddande paraply kan affärer, handel och gemensamma värden blomstra. För både Europas och Nordamerikas säkerhet och välstånd är det av vitalt intresse att bevara och förstärka denna av Nato upprätthållna säkerhetslänk.

Det är uppenbart att Förenta Staterna kommer att fortsätta att vara en "europeisk makt". Detta kan dock inte innebära att Förenta Staterna alltid måste förpliktas att hantera varje kris i eller runt omkring Europa, oberoende av hur liten den är, enbart av den anledningen att de europeiska länderna är ovilliga, eller oförmögna, att överta ledningen. Totalt beroende av amerikanskt ledarskap för krishantering utgör inte en rättvis fördelning av bördan och är politiskt oacceptabelt.

Detta är resonemanget bakom EU:s förnyade intresse att utveckla en effektiv krishanterings-förmåga. EU har fattat ett antal modiga beslut att gå vidare i saken. Men för de mera krävande operationerna kommer Natos stöd att vara oumbärligt. Detta är orsaken till att det finns ett behov av fortsatta ansträngningar när det gäller att etablera en i funktionellt avseende pragmatisk relation mellan Nato och EU. Denna relation gäller utvidgade optioner i fråga om reaktionen på en kris, inte en europeisk skilsmässa från Amerika. En förstärkning av EU innebär inte att Nato förlorar sin centrala roll i europeisk säkerhet, inte heller försvagas den transatlantiska säkerhetslänken.

EU:s beslutsamma stöd för de åtgärder Nato vidtagit i kampen mot terrorismen är en klar indikation på hur nära varandra EU och Nato har kommit. Natos starka interna solidaritet reflekteras på EU där för närvarande 11 av de 15 medlemsstaterna också är Natomedlemmar. I framtiden kommer medlemskapet i dessa organisationer att sammanfalla i ännu högre grad eftersom i stort sett samma kandidater nyligen har inbjudits att förhandla om medlemskap i bägge organisationerna.

Transparent samarbete mellan Nato och EU är av väsentlig betydelse också när det gäller att utforska nya kostnadseffektiva och flexibla sätt att avhjälpa bristen på militära resurser. Resursinitiativen i de bägge organisationerna kompletterar i hög grad varandra och demonstrerar behovet av nära samarbete. I denna fråga är en strikt indelning i EU-länder och Natoländer inte vettig, eftersom det är viktigt att undvika alla olikheter i målen för EU:s handlingsprogram för att täcka kvarvarande europeiska resursbristerna (European Capabilities Action Plan, ECAP) och i de resursåtaganden som Nato förband sig till i Prag (Prague Capabilities Commitment, PCC), och att till fullo utnyttja den existerande synergin. Potentiellt medför detta fruktbara möjligheter att ömsesidigt förstärka bägge programmen, t.ex. genom att sammanföra de ledande nationerna i arbetet på att förbättra de existerande resurserna i bägge organisationerna, så som redan har gjorts på många resursområden.

Mina damer och herrar,

Den undersökning gällande utvidgningen som Nato utförde 1995 introducerade en uppsättning kriterier som de blivande medlemmarna måste uppfylla innan de beviljas tillträde. Det är värt att notera att nästan alla kriterierna innefattar interna demokratiska reformer snarare än militära aspekter. Naturligtvis påverkar strategiska överväganden, interna uppgörelser i alliansen och t.o.m. nationella preferenser alltid det slutliga beslutet att inbjuda särskilda länder att ansluta sig till alliansen, men det faktum att icke-militära överväganden dominerar beslutsprocessen understryker föreställningen om att utvidgningen inte är ett svar på några specifika hotscenarier. I stället härstammar den från den omvandling Nato genomgår, med bevarande av de centrala funktionerna, till en krishanteringsorganisation och till ett instrument för Europas reintegration.

Även om Natos utvidgning har tilldragit sig omfattande offentlig uppmärksamhet innebär förnyelsen av Nato en utveckling som är minst sagt lika anmärkningsvärd. Det "nya Nato" har grundligt omformat sig och anpassat sin politik och sina strukturer så att de svarar mot det internationella samarbetet efter det kalla krigets tid. Toppmötet i Prag var karakteristiskt för den förändring som har omformat det internationella systemet och den europeiska säkerhetsmiljön under det senaste decenniet. Denna förändring gäller samspelet mellan integration och osäkerhet. Besluten i Prag och Köpenhamn gällande Natos och Europeiska unionens utvidgning, och den nya Nato-Rysslandrelationen exemplifierar det förstnämnda.

Skräckbilden av globalt opererande terrorister på jakt efter massförstörelsevapen representerar å andra sidan det gemensamma hot som t.o.m. tvingar oss att söka efter ytterligare former av säkerhetssamarbete. Med lord Robertsons ord: "Ett starkt och stabilt Europa är en tillgång som har en nyckelposition i en tid när Amerikas och västvärldens säkerhet är under attack på annat håll". Jag skulle vilja tillägga: en stark och stabil euroatlantisk gemenskap är oumbärlig i vår satsning när det gäller att bemöta hot som är gemensamma för oss alla. Detta är den ram inom vilken jag placerar Pragtoppmötet. Från partnernas perspektiv är beslutet att stärka det euroatlantiska partnerskapet mycket viktigt.

Natoutvidgningen kommer jämte EU:s utvidgning att vara till god hjälp när det gäller att hela såren efter Europas tragiska förflutna. Men utvidgningen kan inte ensam uppnå detta. Endast i ett vidare sammanhang kan utvidgningen åstadkomma en stabiliserande verkan med full effekt. Natos partnerskapsprogram (PfF) och Euroatlantiska partnerskapsrådet (EAPR) har skapat detta vidare sammanhang. Dessa mekanismer innefattar alla intresserade nationer på det euroatlantiska området och gör det möjligt för dem att bidra till den europeiska säkerheten.

Euroatlantiska partnerskapsrådet stärker det politiska samarbetet genom att fungera som ett forum för meningsfulla konsultationer på en vid skala av politiska och säkerhetsrelaterad ämnen. PfF-programmet tillhandahåller för sin del ett sätt att förbättra den militära interoperabiliteten. Efter den pågående rundan om Natos utvidgning utvecklar 22 länder med varierande bakgrund och säkerhetstraditioner sin förmåga att tillsammans arbeta inom PfF med fredsbevarande, humanitär hjälp och efterspaning samt räddningsoperationer. Varje partner kan besluta om graden för sitt engagemang i PfF och anpassa sina behov och intressen i enlighet därmed. Allt detta ger PfF en verklig potential när det gäller att främja en vidgad säkerhetskultur.

Det är alltså en gemensam uppfattning att PfF har varit en betydande framgångssaga, men vilket är nästa steg? Är det partnerskap som skapades för att möta utmaningarna i den internationella omvärlden under medlet av 1990-talet alltjämt relevant i den nya och annorlunda omvärlden, särskilt efter terrorattacken mot USA den 11 september 2001?

Före Natos toppmöte i Prag presenterade Finland och Sverige gemensamt en uppsättning idéer om hur Euroatlantiska partnerskapsrådet och PfF bättre kunde anpassas till de olika partnernas behov och bidrag. Bl.a. föreslogs i detta gemensamma initiativ ett antal idéer som syftar till att öka flexibiliteten och mångfalden för att partnerskapet skall ge större gensvar. Den omprövning av partnerskapet som görs borde också bygga på de existerande strukturerna inom samarbetet och undvika att orimliga nya organ skapas.

De två nordiska partnerländernas gemensamma initiativ togs väl emot i alliansen. Natoministrarna konstaterade vid sina möten i Reykjavik och Bryssel i maj-juni 2002 att de ser fram emot en ny och sakligare relation till partnerna, som intensifierar samarbetet när det gäller att besvara de nya säkerhetsutmaningarna, inklusive terrorismen. Deklarationen från toppmötet i Prag, ordförandens sammanfattning av EAPR-mötet på toppnivå i Prag, liksom även rapporten gällande Partnerskaps översynen av Euroatlantiska partnerskapsrådet (the Comprehensive Review) och Partnerskap för Fred innehåller var och en många av de element som föreslås i det finsk-svenska initiativet.

Enligt deklarationen från Pragtoppmötet och Partnerskaps översynen skall partnernas engagemang i de aktiviteter som de deltar i och bidrar till ökas så långt det bara är möjligt. Detta är en sund utgångspunk. Partnerskaps översynen förser oss med en möjlighet att överföra relationen till en kvalitativt högre nivå. Det som vi står inför nu är en process på lång sikt. Innehållet i denna strävan är olika för olika geografiska områden, där substansen och fokuseringen måste motsvara specifika behov och tillgängliga resurser. Detta är en process som av alla sidor kräver beslutsamhet, engagemang och hårt arbete.

Från vårt perspektiv har arbetet på att förbättra interoperabiliteten mellan de allierades och partnernas styrkor varit partnerskapets viktigaste praktiska landvinning. Som resultat av detta har de Natoledda operationerna på Balkan visat sig bli verkliga framgångssagor. Denna vår kommer Finland att överta koordineringsansvaret för KFOR Multinational Brigade Centre av Storbritannien, och ansvaret övertas därefter av Sverige. Detta är ett levande exempel på hur väl PfF-programmet och särskilt PARP-processen faktiskt fungerar.

Också vi, partnerländerna, bör vara innovativa och komma med speciella bidrag för att göra något mer av partnerskapet för fred. Det kräver aktivt deltagande i de olika partnerskapsprogrammen, individuella aktionsplaner för partnerskapet, anförtrodda medel och övningar. Det förutsätter också rollspecialisering, eftersom det inte är vettigt att vi alla fortsätter att göra mer eller mindre samma saker med begränsade resurser.

Mina damer och herrar,

Den kommande uppgiften är klar: Nato har fattat beslutet att upprätthålla de öppna dörrarnas politik i syfte att stärka den euroatlantiska säkerheten. Natomedlemskapet är en gata med dubbelriktad trafik. Medlemmarna förvärvar säkerhet, men de måste förbinda sig till en hållbar säkerhets- och försvarspolitik och tillhandahålla resurser för att genomföra den. Det kommer inte att finnas några gratisresor; medlemsstaterna kommer att vara tvungna att fortsätta reformerna och moderniseringen av försvaret för att kunna vara nettobidragsgivare i hela spektret av Natouppdrag, och deras yttre relationer måste vara i gott skick.

I strategiskt avseende kommer ett utvidgat Nato att projicera säkerhet österut och främja en större beredvillighet att lösa tvister på ett fredligt sätt. I politiskt avseende kommer det nya Nato att stärka processen för uppbyggande av demokrati, marknadsreformer, och den europeiska integrationen. I militärt avseende kommer ett utvidgat Nato att garantera, att alliansen är bättre förberedd för att upprätthålla fred, handskas med kriser, och skydda medlemsstaternas intressen mot eventuella hot som dyker upp.

Natos utvidgning spelar en central roll i den europeiska säkerhetsmiljöns utveckling och dess inflytande reflekteras också i hög grad på Finlands säkerhet. Det finns därför i Finland ett behov av öppnare diskussion och information om Natos uppgifter och utveckling. Även om Natomedlemskapet inte under rådande förhållanden står på Finlands agenda är det politiska och militära samarbetet med alliansen livligt.

Och hur är det med partnerskapet för fred? Är vi kapabla att framgångsrikt bemöta de utmaningar som vi har framför oss och bibehålla partnerskapet som en intressant och livskraftig option? Jag tror att vi är det, men, som jag sade i min inledning, det kräver beslutsamt och hårt arbete av oss alla.

Den långa förteckning över framgångar som Euroatlantiska partnerskapsrådet och partnerskapet kan visa upp, och Partnerskaps översynen som ny vägkarta demonstrerar alla tillsammans att det finns en solid bas av ömsesidig förståelse och praktiskt samarbete som vi kan bygga på när vi utvecklar partnerskapet.

Emellertid måste vi undvika att ta en alltför stor bit av kakan på en gång. Prioritering och omsorgsfull planering är utan tvivel de viktigaste aspekterna på en framgångsrik realisering av Partnerskaps översynen.

Vid dagens slut är den centrala frågan följande: Kommer vi att vara i stånd att åstadkomma tillräckligt intressant substans för att kunna upprätthålla politiskt intresse på hög nivå för partnerskapet? Det bör framgå klart av vad jag har sagt här i dag att jag personligen är övertygad om att detta är fallet. Vad vi väsentligen behöver är ett partnerskap som är kapabelt att fortgående förnya sig självt.

Tillbaka till rubrikerna