Försvarsminister Jan-Erik Enestam tal inför Paasikivisamfundet i Åbo

"Försvarsförvaltningens internationella bokslut" Värderade medlemmar av Paasikivisamfundet, mina damer och herrar, När statsminister Paavo Lipponens andra regering nu sitter av sina sista dagar är det ett lämpligt tillfälle att stanna upp för en stund, kasta en blick bakåt, och göra ett litet "bokslut" för försvarsförvaltningens internationella verksamhet under den förflutna fyraårsperioden.

Under den tidsperiod som granskas bildar åren 1999-2003 ett intressant avsnitt under vilket ett flertal världspolitiska förändringar med verkningar också för Finlands ställning har inträffat.

Av förändringarna är den mest djupgående utvidgningen och fördjupningen av den europeiska integrationen. År 1999 beslutade Europeiska unionen till slut bära sitt ansvar för säkerheten i vår världsdel, i och med att unionen började utveckla en gemensam säkerhets- och försvarspolitik. Genom den utvidgning av Nato efter det kalla kriget som började samma år har alliansen snart godkänt tio nya medlemmar från Östeuropa. När också EU bereder sig på att ta emot nya medlemmar kan man konstatera, att tyngdpunkten på Europas politiska karta har förflyttats på ett anmärkningsvärt sätt i riktning österut.

En annan djupgående förändring hänför sig till september år 2001, då terroristerna slog till mot Förenta Staterna med förödande följder. Detta blev inledningen till en världsomfattande kamp mot den internationella terrorismen, och i detta sammanhang har också Ryssland och Förenta Staterna samt Ryssland och Nato funnit en ny strategisk partnerrelation.

Uppkomsten av nya hotbilder och den slutliga begravningen av konstellationerna från det kalla krigets tid bidrog också till att startskottet för Natos grundliga interna förändringsprocess gavs vid det toppmöte som hölls i Prag i november 2002.

Vi har kort sagt övergått till en internationell ordning av ett helt nytt slag, där det har varit nödvändigt att ifrågasätta många av de traditionella verksamhetsmodellerna. I detta sammanhang måste vi tydligt hålla i minnet, att Finland inte i denna utveckling är någon avskild ö, dit den stora världens problem inte når fram. Tvärtom, vi är en del av ett internationellt samfund som har ett allt intensivare umgänge.

Under det kvartal som förflutit har det skett så mycket inom det internationella försvarspolitiska samarbetet att jag inte i detta inlägg har en chans att hinna gå igenom allting. Jag har därför tagit fram några frågor som enligt min åsikt är värda uppmärksamhet. Jag börjar med att ta upp utvecklingen av Europeiska unionens gemensamma säkerhets- och försvarspolitik. EU är nämligen för närvarande den viktigaste referensgruppen för den finländska försvarsförvaltningens internationella verksamhet. Detta framgår konkret också om man granskar försvarsministerns tidtabell. Bryssel har blivit synnerligen bekant också för vårt förvaltningsområde under de senaste åren.

På EU-fronten är situationen i dag i hög grad en annan än för fyra år sen då jag i mars 1999 tog emot försvarsministerns uppgifter. Då levde vi i en stämning av förväntan inför Finlands första EU-ordförandeskapsperiod. Också vid försvarsministeriet gjorde man förberedelser för ordförandeskapet med särskilt intresse, eftersom stora förväntningar gällande det europeiska säkerhets- och försvarspolitiska samarbetet låg i luften.

Denna fråga hade ju under tiotals år legat begravd i de försvarspolitiska visionärernas bordslådor, eftersom åsikterna i de läger som leddes av de europeiska militära stormakterna Frankrike och Storbritannien gick helt isär, och projektet knappast hade framskridit längre än till teoristadiet.

Efter att de krig som ledde till Jugoslavien s upplösning brutit ut på Balkan blev EU-länderna också tvungna att kraftlösa stå vid sidan och följa med den hejdlösa förstörelsen och det enorma mänskliga lidandet.

Även om politisk vilja hade gått att uppbringa hade EU ändå inte haft militär förmåga att ingripa i händelserna på Balkan.

I december 1998 fann Frankrike och Storbritannien varandra inför frågan om utvecklandet av EU:s säkerhets- och försvarsdimension. Efter detta genombrott började saker och ting hända, och vid Europeiska rådet i Köln i juni 1999 beslutade EU-länderna om grundlinjerna för EU:s gemensamma säkerhets- och försvarspolitik. Unionsländernas statschefer konstaterade, att eftersom EU förfogar över betydande politiska och ekonomiska resurser har organisationen alla förutsättningar att utvecklas till en trovärdig aktör inom krishanteringen också i militärt avseende.

En gemensam grund för de femton unionsländernas åsikter stod att finna i Finlands och Sveriges gemensamma initiativ år 1996 enligt vilket de militära krishanteringsuppgifterna borde innefattas i unionens befogenheter. Med utgångspunkt i detta initiativ började man under Finlands ordförandeskapsperiod gestalta de lämpliga byggklossarna för skapandet av EU:s militära krishanteringsförmåga. Vid Europeiska rådets möte i Helsingfors i december 1999 var paketet redan hopsatt och EU-länderna förband sig till ett gemensamt mål, som alltjämt är känt under namnet "Styrkemålen från Helsingfors". Enligt det borde EU före år 2003 kunna samla ihop en krishanteringsstyrka med högst 60 000 man. Som stöd för denna styrka behövs förstärkningar från marinen och flygvapnet.

Efter det har framstegen varit snabba. För EU inrättades på rekordtid de nya politisk-militära organ som krishanteringen förutsatte och med gemensamma krafter utvecklades de resurser för styrkemålet som fastslagits i Helsingfors. Nu är vi redan framme vid den punkten att EU i januari 2003 har inlett sin första krishanteringsoperation som en fortsättning på den polisoperation i Bosnien som inleddes av FN.

EU:s första militära krishanteringsoperation skall för sin del inledas i Makedonien ännu under mars månad, när unionen övertar ledningen för den av Nato inledda stabiliseringsoperationen.

Framstegen har således varit synnerligen konkreta, men - som i allmänhet när det gäller EU-ärenden - arbetet har inte heller på detta område alltid gått som en dans. Det styrkemål som beslutades i Helsingfors hade kvantitativt sett uppnåtts redan år 2000, men kvalitativa brister förekommer alltjämt på viktiga delområden. Brister förekommer särskilt när det gäller de resurser som behövs för genomförande av mera krävande krishanteringsoperationer, såsom t.ex. den strategiska luft- och sjötransportförmågan, staber som lämpar sig för multinationella operationer samt lednings- och spaningsarrangemangen.

Arbetet på att avhjälpa dessa brister pågår som bäst i form av grupparbete för de olika områden där bristerna förekommer. Till de centrala principerna i sammanhanget hör den nationella approachen och frivilligheten. Avsikten är att med hjälp av experter reda ut situationen och leta efter lösningar som kan genomföras gemensamt. Via resursarbetsgrupperna är det dock inte möjligt att lappa ihop alla bristfälliga områden, eftersom en del av dem kan täckas endast med hjälp av nya trupperbjudanden från medlemsländerna.

Inom ramen för de nuvarande europeiska förvarsbudgeterna förutsätter framgång när det gäller styrkemålet att deltagarna är synnerligen innovativa, engagerade och samarbetsvilliga. Nu måste man också fördomsfritt tänka på nya former för försvarsmaterielsamarbetet, som t.ex. anskaffning av resurser för gemensamt bruk, utlånings- och leasingavtal samt olika slag av finansieringsmodeller. Vi har dock våra bästa experter inkopplade på saken i syfte att finna nya lösningar.

I fråga om EU-ländernas samarbetsvilja när det gäller att utveckla unionens försvarsdimension är jag mycket optimistisk.

Jag träffar regelbundet mina europeiska kolleger och jag har gjort den iakttagelsen, att vi trots vissa nationella traditioner och prioriteringar ändå mycket långt är av samma åsikt när det gäller de viktigaste frågorna. Vårt gemensamma mål är ju i sista hand att främja säkerheten och välståndet i vår egen världsdel.

Vad beträffar det styrkemål som beslutades under Finlands EU-ordförandeskapsperiod kommer tidsgränsen emot i slutet av innevarande år, då EU bör ha förmåga att utföra krishanteringsuppgifter. Då hör vi säkert igen den redan välbekanta kritiken, dvs. EU har framskridit med snigelfart och prestationerna har koncentrerats på att öka den redan från förut massiva byråkratin. I denna fråga vågar jag vara av annan åsikt, eftersom jag på nära håll har följt med EU:s krishanteringsarbete under hela den tid det har bedrivits och därför vet hur många konkreta framsteg som har fåtts till stånd trots den strama tidtabellen.

Vi bör komma ihåg, att EU:s gemensamma säkerhets- och försvarspolitik har utvecklats med full effekt under bara tre års tid. Inledningen skedde från ett tomt bord, och i dag fungerar vi i krishanteringsoperationer. Alla beslut har dock gjorts genom att inhämta en gemensam syn bland femton länder. Unionen, som utvidgas nästa år, kommer att ha 25 och före årtiondets slut närmare 30 medlemsländer. Säkerställandet av ett effektivt och fungerande säkerhets- och försvarspolitiskt samarbete kommer att vara en av den närmaste framtidens stora utmaningar.

Värderade åhörare,

En annan viktig referensgrupp vid sidan av EU i den finländska försvarsförvaltningens internationella verksamhet är Natos partnerskapsprogram. När det gäller utvecklandet av den europeiska krishanteringen är Nato en uppenbart starkare faktor än EU, och Nato och EU fungerar inte som något slag av alternativ till varandra. Inte heller håller man på att utveckla unionen till en konkurrent till Nato, utan EU:s gemensamma säkerhets- och försvarspolitik utvecklas i samarbete med Nato.

Finland har agerat synnerligen aktivt för utvecklandet av partnerskapet, eftersom den militära samverkansförmågan är av största betydelse för utvecklandet av vår egen nationella försvarsförmåga. Det centrala innehållet i partnerskapet är också ur vår synpunkt möjligheterna att delta i internationella krishanteringsuppdrag och övningarna inför dem, samt utvecklandet av interoperabiliteten med hjälp av partnerskapsmålen och den för dem avsedda uppföljnings- och översynsprocessen.

De erfarenheter vi får från de Natoledda operationerna på Balkan har varit synnerligen positiva och finländarnas kunnande har uppmärksammats också bland våra samarbetspartners. Denna hälsning förmedlades till mig av Natos generalsekreterare George Robertson som var min gäst i januari och som särskilt berömde finländarnas insats i krishanteringen. Ett utmärkt exempel på detta är att en finländsk general i maj innevarande år tar ledningsansvaret för en av de fyra sektorerna i KFOR-operationen i Kosovo, direkt underställd operationens ledning. Det är första gången en uppgift på denna nivå anförtros ett militärt icke-allierat land.

Natos utvidgning har ändrat partnerskapets natur på ett anmärkningsvärt sätt. De partnerländer som finns kvar efter de länder som kallades till medlemmar vid toppmötet i Prag utgör en rätt heterogen grupp, som har synnerligen olika utgångspunkter och målsättningar vad partnerskapssamarbetet beträffar. Förutom EU:s fyra militärt icke-allierade länder deltar nu en grupp länder från Balkan, Kaukasus och Centralasien i partnerskapsprogrammet. Eftersom partnerskapet alltjämt för Finland utgör en betydande kanal för kontakter till den enda egentliga säkerhets- och försvarspolitiska organisationen i vår världsdel berör dessa förändringar också oss nära.

Finland har tillsammans med Sverige försökt inverka på att partnerskapet också i framtiden skall bibehållas som ett givande och beaktansvärt alternativ för alla parter. Den främsta principen för de gemensamma initiativ som Finland och Sverige har tagit har varit att säkerställa, att partnerländerna har de bästa tänkbara påverkningsmöjligheterna i de frågor som de deltar i och satsar på. Finlands och Sveriges initiativ har fått ett gott mottagande bland Natoländerna - nu måste vi se till att de också verkställs i samband med förnyelsen av Nato.

Nato befinner sig själv mitt i en kraftfull förändringsprocess. Den styrke- och kommandostruktur som baserar sig på kraven under det kalla krigets tid förnyas radikalt och resurserna utvecklas med hjälp av ett nytt program. Den nya kommandostrukturen planeras så att den kan betjäna också operationer som inriktas på punkter vilka är belägna på långt avstånd från det egna området, vilket förutsätter en ny fördelning av ansvarsområden för staberna samt nedmontering av överlappande strukturer. Bristerna i fråga om Natos militära resurser har till stor del varit de samma som EU:s, och Natos förteckning över bristerna justerades vid toppmötet i Prag så att den bättre motsvara behoven uttryckligen vad gäller aktionsförmågan utanför det egna området.

En faktor som i bakgrunden utövar ett starkt inflytande på dessa åtgärder för förnyande av Nato är alliansens förberedelser för att bättre kunna bemöta de nya hot mot säkerheten som har dykt upp vid millennieskiftet och som ger anledning till bekymmer för hela det internationella samfundet. Trots att det hot som terrorismen och massförstörelsevapnen utgör inte har påverkat Finlands säkerhetspolitik lika grundligt som när det gäller Natos utveckling är beredskapen inför de nya hoten ett tema vars betydelse fortgående ökar också i den finländska försvarsförvaltningens internationella samarbete. Hot mot säkerheten av det slag terrorismen utgör kan inte avvärjas enbart genom nationella åtgärder.

Vi utvecklar tillsammans med de övriga EU-länderna och inom ramen för Natos partnerskapsprogram försvarsmaktens förmåga att bättre skydda de civila samhällena med tanke på olika slag av katastrofer och störningstillstånd. Inom försvarsmakten finns en mängd nyttigt kunnande som ursprungligen har utvecklats för att skydda de egna trupperna och informationssystemen i krissituationer. Utmaningen är nu att göra detta kunnande till en resurs som så väl som möjligt kommer hela samhället till godo. Karakteristiskt för denna fråga är att betydelsen av smidigt samarbete mellan de olika förvaltningsområdena kommer att betonas i samband med den.

Vid sidan av förnyelseprocessen bereder sig Nato som bäst på att ta emot sju nya medlemsländer, bland dem också våra grannar på Östersjöområdet Estland, Lettland och Litauen. De baltiska ländernas Natomedlemskap är en bekräftelse på målmedvetna och förtjänstfulla ansträngningar och deras nya ställning kommer säkert att bidra till att stabiliteten i Nordeuropa ökas. Samtidigt innebär det också att ett av den finländska försvarsförvaltningens långvariga projekt har kommit fram till slutpunkten i sin livscykel med ett lyckat slutresultat.

Vi har nämligen ända sedan början av 1990-talet tillsammans med andra stödländer på ett betydande sätt satsat på att utveckla de baltiska ländernas försvarsförmåga. Vårt stöd har i första hand riktats till Estland, men vi har deltagit i ett flertal bi- och multilaterala projekt också med Lettland och Litauen. Under de fyra års som förflutit har vi t.ex. hjälpt Estland att grunda sitt fältartilleri och sin reservofficersskola, och vi har utbildat estländska officerare vid vår Försvarshögskola och ordnat särskilda kurser för den högsta ledningen vid Estlands försvarsförvaltning.

För ett tiotal år sen började de baltiska länderna bygga upp sitt försvar från i det närmaste ingenting. Nu förmår de fortsätta att utveckla sina försvarsarrangemang med egna krafter och med hjälp av stödet från Nato. Även om vårt egentliga projekt för stöd till Baltikum så småningom avslutar sina uppgifter kommer vårt Baltikumsamarbete att fortsätta i annan form. Våra rådgivare fungerar alltjämt som stöd för de baltiska länderna i den mån behov uppstår.

Värderade åhörare,

Gemensamt för det utvecklingsarbete gällande krishanteringsförmågan som bedrivs inom ramen för såväl EU som Nato är att enskilda länder specialiserar sig på vissa slag av förmågor och kunnande. Det är också synnerligen välkommet med specialisering och arbetsfördelning, eftersom de krav som dagens krishanteringsuppgifter ställer är av den klassen, att det inte skulle vara förnuftigt att alla länder själva ens skulle försöka klara av allting med egna krafter. Genom att samordna de olika ländernas förmågor kan en multinationell helhet som lämpar sig för de respektive behoven fås till stånd.

Till det finländska specialkunnandet hör bl.a. samarbetet mellan civila och militärer, CIMIC, för vilket en fredsbevarande trupp som består av finländska reservister lämpar sig synnerligen väl. Också för närvarande fungerar finländsk fredsbevarande personal i denna uppgift där samhällets grundläggande behov utvecklas, i Bosnien, Kosovo och Afghanistan. Förutom CIMIC-verksamheten försöker vi utveckla också andra specialområden, med utnyttjande särskilt av finländskt kunnande på det högteknologiska området. Detta kunnande innefattar bl.a. lednings- och sambandsarrangemangen samt skydd mot verkningarna av massförstörelsevapen.

Det internationella försvarssamarbetets styrka är möjligheten att spara in på och strömlinjeforma funktionerna när ramarna fastställs av knappa budgeter och begränsade personresurser. Ett multinationellt projekt som rankats högt också internationellt sett är NORDCAPS-samarbetet som stärker Finlands, Sveriges, Norges och Danmarks krishanteringsberedskap. Detta arrangemang baserar sig på ett nordiskt samarbete som pågått under många tiotals år och som syftar till att skapa färdighet för den fredsbevarande verksamheten. I praktiken innebär NORDCAPS-samarbetet beredskap att fr.o.m. juli i år delta i en krishanteringsoperation med en nordisk styrka.

Utöver de Nato-och EU-ledda operationer som jag redan nämnde fortsätter Finlnad sin snart redan 50-åriga insats i den fredsbevarande verksamhet som genomförs av FN. Finland deltar i den av FN ledda UNMEE-operationen i gränszonen mellan Etiopien och Eritrea, och vi kommer att stärka vårt deltagande på sommaren genom att sända dit ett stabs- och vaktkompani som består av närmare 200 man. Dessutom fortsätter vi vårt deltagande i FN:s militärobservatörsoperationer på Balkan samt i Kashmir, Kuwait och Mellanöstern.

Mina damer och herrar,

Intensifieringen av det internationella säkerhets- och försvarspolitiska samarbetet kan tydligt skönjas i den förändring som försvarsministerns och hela försvarsförvaltningens roll och uppgifter har genomgått. I dag har försvarsministrarna en central roll när det gäller att utveckla de resurser som EU:s militära krishanteringsförmåga förutsätter. Försvarsministrarna samlas både i samband med EU:s råd för allmänna ärenden och vid inofficiella försvarsministermöten. Kommendören för försvarsmakten deltar på motsvarande sätt som Finlands officiella representant i arbetet vid unionens militärkommitté. Försvarsmakten har också sin militära representant i EU:s militära stab, vid våra ambassader och vid våra representationer i internationella organisationer, liksom också i olika resursarbetsgrupper.

Förändringens tempo har varit avsevärt, men försvarsförvaltningen har kunnat bemöta utmaningen och framgångsrikt hålla sig med i farten. Utvecklingen stannar knappast upp vid detta, eftersom förslag redan har gjorts i EU:s framtidskonvent om att ett eget försvarsministerråd bör inrättas, för att den försvarspolitiska styrningsprocessen ytterligare skall kunna stärkas. Konventet har också föreslagit att försvarsmaterielfrågorna skall fogas till unionens gemensamma säkerhets- och försvarspolitik. Detta skulle vara ett naturligt kontinuum för det pågående resursarbetet, i vars tecken EU-ländernas nationella försvarsmaterieldirektörer redan regelbundet har mötts. Utformningen av ett intensivare europeiskt försvarsmaterielsamarbete skulle vara välkommet med tanke både på vår nationella försörjningsberedskap och vår försvarsmaterielindustris konkurrenskraft och livsduglighet.

Värderade åhörare,

Vi har färdats en lång väg sedan den tid då Finland var tvunget att fatta sina beslut om den nationella säkerheten fristående från den övriga världen. I fortsättningen är utvecklingens riktning den rakt motsatta - den går i riktning mot allt mer ökande inbördes beroende. Att isolera sig i sina egna förhållanden och sträva till full självförsörjning är inte lägre vare sig förnuftigt eller ens möjligt. Endast ett Finland som är med i internationella nätverk har förutsättningar att fortsätta som en synlig och aktiv aktör också i den nuvarande omvärlden.

Vårt deltagande i utvecklandet av den europeiska krishanteringsberedskapen har gett oss nya möjligheter och ny kunskap som är nyttiga också för försvaret av hemlandet. Samtidigt har det också inneburit en möjlighet att delta när det gäller att bära ansvar och att vara med i verksamheten på ett sätt som är till nytta för oss. Planeringen och verkställandet av gemensamma operationer har gett finländarna en mängd internationella erfarenheter samt möjligheter att bidra till att kriser har kunnat avgöras på ett fredligt sätt, och därigenom till att säkerhetsläget i vår egen världsdel har kunnat förbättras.

Just av dessa orsaker är möjligheten att kunna påverka inom ramen för EU:s gemensamma säkerhets- och försvarspolitik, Natos partnerskapsprogram samt den FN underställda freds- och säkerhetsfrämjande verksamheten för oss ett direkt livsvillkor också i fortsättningen.

Tillbaka till rubrikerna