Försvarsminister Jan-Erik Enestams tal vid öppnandet 167:e försvarskursen i Helsingfors

Försvarsförvaltningens nationella bokslut och utmaningar Ärade herr kommendör för försvarsmakten, bästa deltagare i den 167:e riksomfattande försvarskursen, bästa representanter för fadderkursen, mina damer och herrar Jag har glädjen och äran att vid det här tillfället, när en ny försvarskurs börjar, för sista gången i egenskap av försvarsminister få framföra statsrådets syn på det finländska militära försvarets situation och framtida utmaningar.

Även om det i dagens värld börjar vara allt svårare att dra gränser mellan det nationella och det internationella försvaret tänker jag i det följande koncentrera mig på vårt förvars nationella dimension. Så här när riksdagsvalet närmar sig och den sittande regeringens period håller på att ta slut är det också motiverat att granska de gångna fyra åren som en helhet även ur försvarsförvaltningens synpunkt.

När Paavo Lipponens andra regering inledde sitt arbete våren 1999 hade två år förflutit efter avlåtandet av statsrådets säkerhets- och försvarspolitiska redogörelse. Verkställandet av de åtgärder som redogörelsen förutsatte var redan i full gång. I 1997 års redogörelse fastställdes de riktlinjer för utvecklande av Finlands nationella försvar som alltjämt i huvudsak är i kraft. Dessa riktlinjer finslipades ytterligare i 2001 års översyn av redogörelsen, som utarbetades under den regeringsperiod som nu tar slut.

Till stor del via dessa två säkerhets- och försvarspolitiska redogörelser har man inom försvarsförvaltningen inlett en övergång till ett programbaserat lednings- och arbetssätt som överskrider organisationsgränserna och med vars hjälp den långsiktighet och det djup som behövs för utvecklandet av vårt nationella försvar har uppnåtts. Förfarandet med redogörelser, som befäste sin ställning under den gångna regeringsperioden, och det arbete som hänför sig till beredningen har också både inom riksdagen, statsrådet och förvarsförvaltningen upplevts vara nyttigt.

Enbart etablerandet av redogörelseförfarandet som det centrala redskapet för den politiska styrningen av Finlands säkerhets- och försvarspolitik räcker dock inte till för att förklara den ökning av försvarsförvaltningens säkerhetspolitiska betydelse som skett under de senaste åren.

I samma riktning verkade den grundlagsreform som trädde i kraft i början av år 2000 och enligt vilken försvarsministern och det ministerium som han leder gavs ett mera betydande och dirigerande grepp över styrningen av såväl säkerhets- och försvarspolitikens som också försvarsmaktens utveckling. Utöver detta har försvarsförvaltningens och försvarsministrarnas roll även i EU:s gemensamma säkerhets- och försvarspolitik systematiskt stärkts, och verkningarna därav har återspeglats också på Finland.

Bästa åhörare,

Det utvecklande av vårt militära försvarssystem som har bedrivits utgående från de två grundläggande dokument som jag nämnde ovan - de säkerhets- och försvarspolitiska redogörelserna av år 1997 och 2001- har präglats å ena sidan av den fortgående förändringen och å andra sidan av fortbeståndet hos vissa av stöttepelarna i vårt nationella försvar.

Allt sedan statsrådets redogörelse av år 1997 har utgångspunkten för utvecklandet av försvarsmakten varit att en trovärdig förmåga att förhindra och avvärja strategiska överfall måste skapas. Genom valet av denna inriktning har man strävat till att befästa vårt självständiga försvars trovärdighet och att samtidigt svara på den allmänna förändringen av krisernas och krigets bild.

I det arbete med granskning av redogörelsen som utfördes år 2001 sattes åter som det viktigaste målet för utvecklandet av försvarsmakten förmågan att utveckla ledningssystemet, arméns slagkraft, den internationella krishanteringsförmågan samt informationstidsålderns krigsekonomisystem.

Vid sidan av arbetet med utvecklandet av det nationella förvaret har vår förmåga att delta i det internationella krishanteringssamarbetet samtidigt målmedvetet utvecklats, och den aktionsförmåga som förebyggandet och avvärjandet av ett omfattande överfall förutsätter har upprätthållits i behövlig skala. I fråga om det utvecklingsarbete som gäller det militära försvaret har man jämsides med ett trovärdigt nationellt försvar likaså eftersträvat internationell interoperabilitet med våra samarbetspartner.

Samtidigt som de hotmodeller som utgör grunden för den nationella beredskapen förnyats samt det militära försvarets beredskap och prestationsförmåga höjts har det varit nödvändigt att, börjande med försvarsministeriet och huvudstaben, genomföra också sådana strukturella förändringar som har inverkat på hela förvaltningsområdet.

Målsättningen för dessa ställvis t.o.m. smärtsamma rationaliseringsåtgärder har varit att göra lednings- och förvaltningssystemet lättare, minska försvarsmaktens krigstida totalstyrka, förnya beväringarnas och officerarnas utbildningssystem samt strömlinjeforma försvarsmaktens utbildnings- och depåorganisation i syfte att se till att våra militära styrkors krigstida prestationsförmåga överensstämmer med 2000-talets behov.

Under arbetet på att utveckla försvarsmakten koncentrerar man sig på det militära försvarets centrala funktioner. Samtidigt gallras onödiga stödfunktioner ut eller också överlåts ansvaret för deras förverkligande till strategiska partners. Som det bästa exemplet på det sistnämnda förfarandet kan nämnas försvarsförvaltningens omfattande fastighetsreform som genomfördes förra året och till vilken också överföringen av markegendomen till Forststyrelsen hänför sig. Denna utvecklingsriktning utgör en fortsättning på det partnerskapsprogram som inleddes i april 2001 genom försvarsministeriets principbeslut och som utvidgades till nya områden i oktober förra året.

Försvarsministeriets interna organisationsreform genomfördes under år 2002. Den främsta principen i denna reform var att ministeriets organisation inte skulle bli bredare utan att man med en personal av samma storlek som förut skulle uppnå bättre förmåga att besvara förvaltningsområdets nuvarande och kommande utmaningar. Av väsentlig betydelse i ministeriets interna reform har varit strävan att få hela ministeriets personal att förbinda sig att stöda en målmedveten styrning av förvaltningsområdet.

Ärade åhörare,



Oavsett de ovan beskrivna omfattande förändringar som har genomförts inom försvarsförvaltningen är det synnerligen angenämt att konstatera, att utvecklandet av vårt nationella försvar också under den förflutna regeringsperioden har kunnat förankras i ett tillräckligt antal grundläggande faktorer av bestående natur.

För det första kan konstateras att stabiliteten i vårt lands säkerhetspolitiska ställning har kunnat bibehållas också mitt i de många förändringar som skett när det gäller i säkerheten i vår omgivning. Den grundläggande linjen i vår förhärskande säkerhetspolitik, som förenar den militära alliansfriheten, det trovärdiga nationella försvaret och det internationella samarbetet, har hittills inte förlorat sin ändamålsenlighet. Finlands ställning har också för sin del stärkts av vår aktiva verksamhet inom ramen för Natos partnerskapsprogram.

Den allmänna värnplikten och det territoriella försvarssystemet som utgör ryggraden i Finlands nationella försvarslösning har bevarat och kommer också i framtiden att bevara sin betydelse i vårt vidsträckta men glesbefolkade lands militära försvar. Inte ens i de säkerhetspolitiska förändringarnas strömvirvlar kan man skönja några motiverade orsaker till att dessa grundpelare i vårt nationella försvar borde ändras.

I den undersökning som Näringslivets forskningsinstitut publicerade förra veckan påvisas, att även om våra försvarsutgifters BNP-andel hör till de lägsta i Europa har vi rätt väl lyckats satsa på anskaffningarna. För detta kan vi tacka den allmänna värnplikten, eftersom försvarsförvaltningens löneutgifter tack vare den kan hållas rimliga. Tvärtemot vad som nyligen har framförts i vissa anföranden bör man sträva till att ytterligare komplettera den allmänna värnplikten med hjälp av den ökade frivilliga försvarsutbildningen samt den frivilliga militärtjänsten för kvinnor, som har befäst sin egen ställning i vårt värnpliktssystem.

Försvarets främsta uppgifter har i praktiken förblivit de samma som förut och huvuddelen av de resurser som anslagits för det militära försvaret används alltjämt för att utveckla vårt nationella försvar och för att förbättra dess trovärdighet. Trots detta har Finland kunnat bevara sin ställning som en tillförlitlig aktör på det fredsbevarande området genom att målmedvetet utveckla också sin förmåga att delta i det internationella krishanteringssamarbetet.

Ett uttryck för den varaktiga uppskattning som Finlands försvar åtnjuter utifrån och för vårt lands förmåga att delta i krävande internationella krishanteringsoperationer är, vilket jag med stor tillfredsställelse kan konstatera, att Finland både har tagit och tilldelats ansvar i dessa uppgifter. Det bästa exemplet på detta är det faktum att Finland nu inkommande maj månad som första icke-allierade land tar ledningen över en multinationell fredsbevarande brigad i en Natoledd krishanteringsoperation i Kosovo.

Den kanske viktigaste beständiga faktorn med tanke på det nationella försvaret utgörs dock fortfarande av medborgarnas alltjämt starka förvarsvilja samt det grundmurade stöd som försvarsmakten får sig till del från detta håll. Detta är en faktor vars betydelse inte nog kan betonas. Samtidigt visar den att det arbete som utförs inom försvarsförvaltningen har sitt starka berättigande. Vi måste kunna slå vakt om denna nationella resurs också i framtiden.

Värderade åhörare,

Till slut vill jag presentera några synpunkter på de utmaningar som försvarsförvaltningen kommer att bli föremål för under den kommande valperioden.

Som jag ser det är det väsentligast med tanke på en framgångsrik säkerhets- och försvarspolitik i en militärt sett liten stat av Finlands slag att vi håller oss till den fart i vilken förändringarna i omvärlden sker och att vi upprätthåller vår förmåga att förbättra den strategiska planering som skapar de långsiktiga grunderna för utvecklande av det nationella försvaret. Endast på detta sätt kan vårt försvarssystem utvecklas så att det tillräckligt smidigt kan förutse de varierande krav som den framtida omvärlden och eventuella krissituationer kan tänkas ställa.

I den förändring som vår säkerhetspolitiska omvärld genomgår är det nödvändigt att vara medveten om de nya slag av hot som blivit föremål för allt större intresse särskilt efter terroristattackerna den 11 september 2001. Det behövs ett allt intensivare internationellt samarbete för att dessa slag av hot skall kunna förebyggas och avvärjas. Man bör dock inte glömma, att vårt ökade internationella samarbete likaså innebär arbete i vår nationella säkerhets intresse.

På den praktiska nivån blir det nödvändigt att kunna besvara de nämnda utmaningarna redan under beredningen av 2004 års säkerhets- och försvarspolitiska redogörelse, vars verkningar kommer att sträcka sig långt in i nästa årtionde. Försvarsförvaltningen måste i samband med arbetet på beredningen av redogörelsen eftersträva ett slutresultat som utgående från politisk koncensus är ägnat att öka den parlamentariska bundenheten till statsrådets säkerhets- och försvarspolitiska redogörelser.

I den kommande redogörelsen bör man sträva till att så klart som möjligt fatta ställning till ett flertal öppna frågor som gäller försvarsförvaltningen. För det första är det en utmaning för redogörelsearbetet att sörja för att resurserna räcker till för ett trovärdigt nationellt försvar också under kommande år. För utvecklandet av försvarsmakten är det bl.a. nödvändigt att kunna skapa ett hållbart och på långsiktiga utvecklingsprogram baserat långtidsprogram för materielpolitiken för att kompensera de redan beslutna inskränkningarna av den krigstida totalnumerären. Dessutom måste också de personalresurser som behövs under de kommande åren säkerställas.

Försvarsförvaltningens resursallokering måste så vitt möjligt genomföras oberoende av konjunkturväxlingarna med iakttagande av en programbaserad utvecklingsmodell. Samtidigt måste försvarsförvaltningen själv sörja för att dess verksamhet är kostnadseffektiv. Det programbaserade styrningsförfarandet innebär att försvarsministeriets roll konkretiseras allt mer så att ministeriet fungerar som ägare till programhelheterna medan försvarsmakten för sin del är den som genomför programmen i praktiken.

En annan betydande utmaning är att försvarsförvaltningen redan under fredstid engageras allt intensivare i de övriga förvaltningsområdenas verksamhet och i det omgivande samhället. Nära förbundet med detta är målsättningen att avkall inte skall göras på principerna för det totalförsvar som upprätthålls med tanke på undantagsförhållanden. En betydelsefull ställning i detta avseende har den strategi för tryggande av samhällets livsviktiga funktioner som kommer att utgöra resultatet av ett samarbete mellan förvaltningsområdena. Ett gott exempel i praktiken på dessa bägge är försvarsförvaltningens partnerskapsprogram, och vi redan har redan tillgång till de första uppmuntrande erfarenheterna av de därtill hörande pilotprojekten.

På försvarsförvaltningens område förutsätter en nära anknytning till det omgivande samhället ofrånkomligen också ökad öppenhet i förvaltningsområdets verksamhetskultur samt vilja att främja den öppna försvars- och säkerhetspolitiska diskussion som bör föras i vårt land.

Som jag redan nämnde ovan är det med tanke på det kommande utvecklandet av försvarsförvaltningen av synnerligen stor betydelse att dessa åtgärder, oberoende av förändringarna, inte äventyrar medborgarnas traditionellt starka försvarsvilja. Samtidigt bör vi ha i åtanke att vi inte mitt i förändringarna får glömma bort att slå vakt om de hedersamma traditionerna från våra krig och våra veteraners prestationer.

Den allmänna värnplikten har visat sin användbarhet i Finlands förhållanden. Jämsides med denna måste dock det av försvarsministeriet styrda och parlamentariskt övervakade frivilliga försvarssystemet utvecklas, utgående från redan utförda eller pågående utredningsarbeten och som komplement till den militära utbildning som ges de värnpliktiga. På så sätt kan medborgarnas försvarsvilja och frivillighet på bästa möjliga sätt utnyttjas när det nya årtiondets försvarssystem byggs upp.

På kortare sikt är utmaningen för oss att vi måste kunna verkställa de beslut som hänför sig till försvarsförvaltningens strukturförändring till de delar som återstår, utan att nyckelfunktionerna störs och med beaktande av personalens ställning. Dessa åtgärder skall genomföras före utgången av år 2004. Samtidigt skall en längre gående strukturförändring som gäller försvarsförvaltningens centralförvaltningsnivå beredas.

Faktorer som konkret inverkar på vår försvarsmakts prestationsförmåga är för sin del bl.a. frågan om säkerställandet av arméns prestationsförmåga, vartill hänför sig det beslut om anskaffning av eskorthelikoptrar som tills vidare lämnats öppet. Under de närmaste åren måste frågan om anslutning till totalförbudet mot infanteriminor kunna lösas på ett sätt som inte ifrågasätter det nationella försvarets trovärdighet. Omsorgen om arméns prestationsförmåga får inte bedrivas på de övriga försvarsgrenarnas bekostnad, utan man måste också samtidigt se till att marinen och flygvapnet utvecklas så att de motsvarar de framtida kraven.

Oavsett de många utmaningarna har försvarsförvaltningen så vitt jag kan se alla möjligheter till sitt förfogande både för utarbetande av den nya säkerhets- och försvarspolitiska redogörelsen och för det långsiktiga utvecklandet av förvaltningsområdet samt vid behov också för en ny inriktning för den grundläggande linjen i vår säkerhetspolitik.

Bästa deltagare i försvarskursen

Många av de utmaningar som jag ovan redogjort för blir med all säkerhet föremål för diskussion också under er kurs. Jag hoppas att det blir ett öppet och mångsidigt meningsutbyte kring dessa frågor under era sakkunniga lärares ledning. Endast på detta sätt får ni, kursdeltagare, den största möjliga nyttan av den tid kursen tar i anspråk.

Till slut vill jag tacka alla som varit med om att organisera de riksomfattande försvarskurserna, alla lärare, gästföreläsare och andra som bidragit till att göra kurserna framgångsrika, för det mångåriga och värdefulla försvarsarbetet.

Med förtröstansfullt sinne önskar jag er alla elever vid den försvarskurs som börjar i dag en intressant och givande kurs samt entusiasm för era egna verksamhetsområden till förmån för Finlands nationella säkerhet.

Tillbaka till rubrikerna