Försvarsminister, partiordförande Jan-Erik Enestam tal i Nagu

Ärade veteraner, Bästa Nagubor och andra skärgårdsbor, mina damer och herrar.

Jag är glad att få möjligheten att presentera försvarsförvaltningens nuläge och framtidsutsikter också här på hemmaplan.

Först vill jag tacka hela veterangenerationen för era uppoffringar. Både våra soldater och våra andra medborgare får alltjämt i dag ta del av den uppskattning som vårt folk och vårt land får röna tack vare er. Det känns bra, det är lätt att vara finländare också i internationella sammanhang. Man har ett ryggstöd, en hjältehistoria, som man kan luta sig mot.

Bästa åhörare, låt mig överblicka Finlands nuvarande säkerhetspolitiska läge och den utvecklingsprocess som vårt försvar genomgår.

Målet för Finlands säkerhetspolitik är att bevara självständigheten, trygga samhällets grundläggande värden och garantera politisk handlingskraft när de internationella förhållandena förändras.

De grundläggande faktorerna är militär alliansfrihet, en trovärdig försvarsförmåga och medlemskap i Europeiska Unionen (EU). När vi diskuterar framtiden påverkar naturligtvis utvecklingen i Östersjöområdet samt utvecklingen av relationerna mellan Nato och Ryssland vårt tänkande. Sveriges säkerhetspolitiska lösningar är också en viktig faktor för Finlands säkerhet på grund av ländernas speciella historiska relation och våra likartade intressen.

Som medlem av EU har Finland ytterligare klargjort och förstärkt sin internationella ställning. Medlemskapet har ökat Finlands påverkningsmöjligheter och utvidgat Finlands ansvar för den stabilitetspolitik som omfattar hela Europa.

Vår förmåga att sköta vår territoriella säkerhet och integritet är fortfarande viktigast. Vår försvarsförmåga skall på förhand förebygga hot om användning av militär styrka och förhindra att vårt område blir föremål för militära åtgärder. Finlands statsledning måste kunna utnyttja försvarsmakten som ett säkerhetspolitiskt redskap, som möjliggör en smidig reglering av försvarsberedskapen på en skala som omfattar allt från territoriell övervakning och avvärjning av territoriella kränkningar till ett riksomfattande försvar som innefattar alla resurser. Den förmågan har vi byggt upp under hela vår självständighetstid och den skall inte skäras ner.

Bästa veteraner,

Ni har kanske märkt att våra nordiska grannländer med kraftfull hand har genomfört förändringar i sina försvarsmakter. Nedskärningarna både i Sverige och Norge har varit stora. Försvaret håller på att minskas, den allmänna värnplikten innebär inte att alla skulle vara inbjudna att tjänstgöra, stampersonalen storlek har minskat och många garnisoner läggs ner helt och hållet.

Jag kan försäkra att det här inte är fallet i Finland. Vi har lärt oss av historien. Finlands geostrategiska läge har inte har förändrats och vi har märkt att ett välfungerande försvar har en mycket stabiliserande effekt i närområdena. Det är alltså förenligt med våra egoistiska intressen att ha försvaret i skick.

Försvarsmakten måste dock utvecklas, utvecklingen följer det finländska samhällets utveckling, resursutvecklingen och de förändringar som sker i fråga om säkerheten i omvärlden. De centralaste utvecklingsmålen för Finlands försvar och militära krishantering gäller förmågan att förhindra och avvärja ett strategiskt överfall, en sådan interoperabilitet som svarar mot den europeiska krishanteringsmålsättningen samt ett försvarssystem som uppfyller försvarets behov.

Vi måste också ta hänsyn till de nya hotbilderna, till exempel terrorismen och spridningen av kemiska- eller andra massförstörelsevapen som är hotbilder för hela den demokratiska världen och civilisationen. Förutsättningen för att dessa hot skall kunna bemötas är ett ökat allsidigt internationellt samarbete. Vi bygger vår välfärd på en större gemenskap, Europa och den globala marknaden. Välfärden har sitt pris, ni har lärt oss det genom era tunga erfarenheter.

Prioriterade områden för försvarssystemets utveckling har de senaste åren varit ledningssystemet, arméns beredskapsförband, en militär krishanteringsförmåga som baserar sig på interoperabilitet samt informationssamhällets krigsekonomisystem.

En förutsättning för att en militär tröskel med uppgift att förebygga kriser och hot skall kunna upprätthållas och för att försvarsberedskapen skall kunna höjas i rätt ögonblick är att det finns tillräckliga uppgifter om säkerheten i omvärlden. De krav som ett strategiskt överfall samt en regional kris ställer på spanings-, övervaknings-, och ledningssystemets beredskap och prestationsförmåga har ökat.

Minskningen av försvarsmaktens krigstida numerär fortsätter genom att de krigstida trupperna minskas så att maximistyrkan sjunker till 350 000 personer fram till årtiondets slut. Genom att vi utvecklar den materiella beredskapen och utbildningen för arméns, marinens och flygvapnets beredskapsförband förbättrar vi försvarets förmåga till insats i förebyggande syfte och dess reaktionsberedskap.

Förmågan att förebygga och avvärja ett omfattande anfall upprätthålls så att den motsvarar de uppskattade förändringarna i fråga om risker och hot.

Arméns viktigaste utvecklingsobjekt är att utveckla de tre jägarbrigaderna till beredskapsbrigader. Beredskapsbrigadernas eldkraft och rörlighet utvecklas genom anskaffning av nya stridsfordon, transportpansarvagnar, bepansrade granatkastarfordon och pansarvärnsrobotar. Vi har inte glömt soldaten och ny skyddsutrustning för stridsmännen anskaffas också. Anskaffningen av den ovan nämnda materielen pågår och beredskapsbrigaderna har redan börjat med utbildningen.

Pansarbrigader har hittills utgjort arméns slagkraftigaste del och vi kommer att fortsätta på samma linje. Lagus-trupperna får sina första moderniserade Leopard- stridsvagnar under vårens lopp.



Kustartilleriet har integrerats med marinen samt med Nylands Brigad. Till marinens krigstida sammansättning hör två marinkommandon och ett kustområde. Tyngdpunkten i fråga om den materiella utvecklingen av marinen är förlagd till förnyandet av den viktigaste fartygsmaterielen och förbättrandet av kustförsvarets rörlighet.

Tyvärr har utvecklingen lett till att några kustartilleribaser måste läggas ner. Jag har tillsatt särskilda lokala arbetsgrupper med uppgift att föreslå ersättande verksamhet på de orter som drabbas av indragningarna. Vi har redan nått goda resultat på olika håll i landet och jag tycker att vi borde se möjligheterna i problemen i stället för problemen i möjligheterna. Motsvarande utveckling är ju i hög grad aktuell också i de andra nordiska länderna.

Flygvapnets prestanda motsvarar vad jaktplansmaterielen beträffar de uppställda kraven. Flygvapnets F-18 Hornet jaktplansmateriel har i sin helhet tagits i bruk. Våra piloter har också deltagit i några Partnerskap för Fred -övningar med goda resultat.

Under arbetet på att utveckla försvarsmakten har man koncentrerat sig på det militära försvarets centrala funktioner. Samtidigt har man gallrat ut onödiga stödfunktioner eller överlåtit ansvaret för deras förverkligande till strategiska partners.

Som det bästa exemplet på det sistnämnda förfarandet kan nämnas försvarsförvaltningens omfattande fastighetsreform som genomfördes förra året och till vilken också överföringen av markegendomen till Forststyrelsen hänför sig. Denna utvecklingsriktning utgör en fortsättning på det partnerskapsprogram som inleddes i april 2001 genom försvarsministeriets principbeslut och som utvidgades till nya områden i oktober 2002.

Gott folk,

Så här när riksdagsvalet närmar sig och den sittande regeringens period håller på att ta slut är det också motiverat att granska de gångna fyra åren som en helhet även ur försvarsförvaltningens synpunkt.

När Paavo Lipponens andra regering inledde sitt arbete våren 1999 hade två år förflutit efter avlåtandet av statsrådets säkerhets- och försvarspolitiska redogörelse, och verkställandet av de åtgärder som dokumentet i fråga förutsatte var redan i full gång. I 1997 års redogörelse fastställdes de riktlinjer för utvecklande av Finlands nationella försvar som alltjämt i huvudsak är i kraft. Dessa riktlinjer finslipades ytterligare i 2001 års översyn av redogörelsen som utarbetades under den regeringsperiod som nu tar slut.

Förfarandet med redogörelser, som befäste sin ställning under den gångna regeringsperioden, och det arbete som hänför sig till beredningen har också både i riksdagen och statsrådet samt inom förvarsförvaltningen upplevts vara nyttigt.

Enbart etablerandet av redogörelseförfarandet som det centrala redskapet för den politiska styrningen av Finlands säkerhets- och försvarspolitik räcker dock inte till för att förklara den ökning av försvarsförvaltningens säkerhetspolitiska betydelse som skett under de senaste åren.

I samma riktning verkade den grundlagsreform som trädde i kraft i början av år 2000 och enligt vilken försvarsministern och det ministerium han leder gavs ett mera betydande och dirigerande grepp över styrningen av såväl säkerhets- och försvarspolitikens som också försvarsmaktens utveckling. Utöver detta har försvarsförvaltningens och försvarsministrarnas roll även i EU:s gemensamma säkerhets- och försvarspolitik systematiskt stärkts, och verkningarna därav har återspeglats också på Finland.

Vid sidan av arbetet med utvecklandet av det nationella försvaret har vår förmåga att delta i det internationella krishanteringssamarbetet samtidigt målmedvetet utvecklats, och den aktionsförmåga som förebyggandet och avvärjandet av ett omfattande överfall förutsätter har upprätthållits i behövlig skala. I fråga om det utvecklingsarbete som gäller det militära försvaret har man jämsides med ett trovärdigt nationellt försvar likaså eftersträvat internationell interoperabilitet med våra samarbetspartner.

Bästa åhörare,

NATO har enligt min åsikt kunnat förnya sig efter det kalla krigets dagar. NATO får sju nya medlemsländer år 2004. Samma länder siktar på EU-medlemskap. Jag har många gånger förut framhållit att vi anser de baltiska staternas Natomedlemskap utgöra en stabiliserande faktor i regionen, eftersom det effektivt eliminerar alla spekulationer gällande säkerhetspolitisk ambivalens eller grå zoner. Mot slutet av 2000-talets första årtionde blir Nato den säkerhetsorganisation till vilken majoriteten av EU-länderna hör.

Ryssland är viktigt både för Finland och Nato. Utsikterna för sunda relationer mellan Ryssland och NATO är goda, förutsatt att bägge sidor fortsätter att upprätthålla ett konstruktivt närmande till ett förbättrat samarbete. De forna fienderna är nu engagerade i en intensiv dialog inom Nato-Rysslandsrådet, där Nato och Ryssland på jämställd basis tar itu med många slag av kritiska frågor. Den nya politiska viljan att samarbeta är dock mera betydelsefull än institutionerna. De facto har Ryssland i dag närmare kontakt än Finland med Nato och dess beslutsfattande.

Natos utvidgning spelar en central roll i den europeiska säkerhetsmiljöns utveckling och dess inflytande reflekteras också i hög grad på Finlands säkerhet. Det finns därför i Finland ett behov av öppnare diskussion och information om Natos uppgifter och utveckling. Även om Natomedlemskapet inte under rådande förhållanden står på Finlands agenda är det politiska och militära samarbetet med alliansen livligt.

Det återstår att se om det år 2004, då följande säkerhetspolitiska redogörelse enligt planerna avlåts, finns orsak och beredskap att ompröva vårt förhållande till NATO. Eftersom NATO troligen får nya medlemsländer år 2006 har vi gott om tid att analysera situationen och göra ett beslut som är baserat på fakta och inte enbart på känslor.

Den allmänna värnplikten och det territoriella försvarssystemet som utgör ryggraden i Finlands nationella försvarslösning har bevarat och kommer också i framtiden att bevara sin betydelse i vårt vidsträckta men glesbefolkade lands militära försvar. Inte ens i de säkerhetspolitiska förändringarnas strömvirvlar kan man skönja några motiverade orsaker till att dessa grundpelare i vårt nationella försvar borde ändras. Tvärtom bör man sträva till att ytterligare komplettera den allmänna värnplikten med hjälp av den ökade frivilliga försvarsutbildningen samt den frivilliga militärtjänsten för kvinnor, som har befäst sin egen ställning i vårt värnpliktssystem.

Också försvarets främsta uppgifter har i praktiken förblivit de samma och huvuddelen av de resurser som anslagits för det militära försvaret används alltjämt för utvecklande av vårt nationella försvar och för förbättrande av dess trovärdighet. Trots detta har Finland kunnat bevara sin ställning som en tillförlitlig aktör på det fredsbevarande området genom att målmedvetet utveckla också sin förmåga att delta i det internationella krishanteringssamarbetet.

Ett uttryck för den varaktiga uppskattning som Finlands försvar åtnjuter utifrån och för vårt lands förmåga att delta i krävande internationella krishanteringsoperationer är, vilket jag med stor tillfredsställelse kan konstatera, att Finland både har tagit och tilldelats ansvar i dessa uppgifter. Det bästa exemplet på detta är det faktum att Finland nu inkommande maj månad som första icke-allierade land tar ledningen över en multinationell fredsbevarande brigad i en Natoledd krishanteringsoperation i Kosovo.

Den kanske viktigaste beständiga faktorn med tanke på det nationella försvaret utgörs dock fortfarande av medborgarnas alltjämt starka förvarsvilja samt det grundmurade stöd som försvarsmakten får sig till del från detta håll. Detta är en faktor vars betydelse inte nog kan betonas. Samtidigt visar den att det arbete som utförs inom försvarsförvaltningen har sitt starka berättigande. Vi måste kunna slå vakt om denna nationella resurs också i framtiden.

Mina damer och herrar,

Vi kan inte räkna med att bara de stora länderna kämpar mot de nya hotbilderna såsom terrorismen och spridningen av massförstörelsevapen. Vår historia förpliktar oss att bära en del av ansvaret och stå rakryggade mot nya hotbilder i vår gemenskap. Vår moraliska skyldighet är att vara med om att bygga upp gemensamma säkerhetsstrukturer och inte bara kräva att andra tar hand om det för vår räkning.

När vinterkriget började fanns det inte en sådan säkerhetskonstellation och Finland fick stå utan större europeiskt stöd. Nu är det möjligt att bygga upp ett sådant system tillsammans med vår europeiska familj. Ur säkerhetspolitisk synvinkel är frågan, hur detta bör göras. Själv tycker jag att modell Kajander inte får upprepas. Detta pris har vi redan en gång betalat.

Ärade krigsveteraner, jag vill sluta med att notera att möjligheten att fritt göra säkerhetspolitiska val till stor del är Er förtjänst. Vi kommer inte att glömma era uppoffringar, när Finland gör sina säkerhetspolitiska beslut i framtiden.

Jag önskar Er alla en riktigt god fortsättning på våren. Nu kan vi börja med diskussionen och jag svarar gärna på era frågor.

Tillbaka till rubrikerna